Det finns ingenting, på något område i livet, som är så utvecklande som att hjälpa andra människor. Vilken religion du än tittar på så upptäcker du att det är en central fråga att vara andra människor till hjälp. Det är faktiskt märkligt att västvärlden har lyckats sekulariseras så till den milda grad att det räknas som en dygd att tänka på sig själv först. Det är ingen dygd, det är själviskt, fördummande och slutar alltid med en C-uppsats i hur den egna naveln ser ut medan livet landar i huvudet på en.
Eftersom vi dessutom har ett väl utvecklat och omättligt bekräftelsebehov till följd av den självcentrerade världsbilden vi lever med, så kan det dock bli så att vi omedvetet försöker finta bort livet. Det gör vi genom att visserligen hjälpa andra, men med motivet att det på något sätt kommer att löna sig. Företag skänker pengar till välgörande ändamål, men avslöjar sig genom att genast förvandla det hela till en PR-kampanj där man talar om hur bra man är. Man hjälper någon med sin träning, för att när det sedan går bra för dem göra mycket tydligt på Facebook att man själv har en inte alls oväsentlig del i framgången. Då har du ju inte hjälpt någon annan, du har bara använt dem som verktyg för att hjälpa dig själv, och är tillbaka på ruta ett.
Livet låter sig inte fintas så lätt. Det är lite med lycka och framgång i livet som det är att plocka svamp. Ta med korg och svampkniv i skogen och leta, och inte en kantarell kommer att stå att finna inom två dagsresors håll. Gå och bada däremot, utan annat än en blöt handduk att lägga svamp i så kommer du inte att kunna gå i en rak linje för all svamp. Fortsätter du att desperat ägna dig åt dig själv och din träning och allt annat kommer i andra hand så kommer du att jaga regnbågens slut hela livet. Om du däremot utan dolda motiv hjälper någon som inte alls kan göra något för dig så kommer en helt ny värld att öppnas för dig. Låt någon motionär gå emellan dina set, hjälp dem att klova om så vikten passar, även om du råkar få lite för lång vila mellan seten. Det tar du igen på endorfinerna. Eller låt någon ung förhoppningsfull talanglös stackare träna med dig, bara för att de tycker det är roligt, även om det sinkar dig lite. Ärligt talat så har nog du sinkat dig själv betydligt mer genom åren.
Jag vet att det är en väldigt ovan tanke i vårt samhälle. Kanske är det därför vi vägrar ge tiggare något. Utan att veta tar vi omedelbart till oss den bekväma tesen att allt tiggeri är organiserad brottslighet, så att vi har en ursäkt att fnysa och behålla växeln i fickan. Jag tror inte att du kommer att beläggas med ansvaret att ha understött organiserad brottslighet från Östeuropa för att du någon gång ger något till en tiggare. Jag skulle gissa på att deras brott är hunger, och vårt är själviskhet. Det är bara att välja vilket som är värst.
