Jag har haft, och har en fantastisk höst, med en massa roliga evenemang och uppdrag. Så till den milda grad att jag nästan inte orkar vara upprymd över varje enskild händelse. Vilket i sin tur ger mig lite dåligt samvete, eftersom jag i sak tycker att varje grej för sig är fantastisk. Jag hade behövt lite längre perioder emellan där jag egentligen hinner börja ha tråkigt, för att riktigt uppskatta upplevelserna. En och annan i min omgivning dristar sig att antyda att jag kanske jobbar lite för mycket just nu, men det är inte problemet. Hade den faktiska arbetsmängden varit problemet så hade det inte funnits en frisk bonde. Det allra mesta av det jag gör ger mig energi.
Snarare är det så att jag inte riktigt kan ta till mig all den energi allt detta roliga erbjuder, eftersom man inte verkar kunna lagra hur mycket som helst. Det finns en massa livscoaching som går ut på att göra vardagen till fest, och det låter ju trevligt. Men om man har fest varje dag, eller helg, så är problemet att det inte liksom inte finns något att öka med sen. Stureplan är full av folk som håller på att måla in sig i det hörnet. Riche har sedan något år börjat servera frukost, så nu behöver man inte gå hem alls. Min cigarrklubb ligger visserligen på Stureplan den också, men de stänger vid 18, så då tvingas man ta en paus i njuteriet. Vilket är nyttigt, inte bara ur tobakssynpunkten, utan just från njutningen. Man måste hinna börja längta. För att citera Nalle Puh ” Fastän det är väldigt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den som nästan är ännu bättre.” Så är det med armbrytartävlingar, fester, helgresor, och faktiskt även med träning.
För att fullt ut uppskatta bra saker måste man hinna börja längta. De flesta har en väldig medvetenhet om att man kan bli fysiskt övertränad, men det kan man faktiskt bli känslomässigt också. När man stimulerar sig själv så mycket att man uppskattar det man älskar mindre och mindre så är faktiskt inte lösningen mer, utan mindre. Precis som när överträningen kommer på gymmet och resultaten går neråt, så är det dags att minska dosen. När favoritnöjena inte känns roliga längre så är inte lösningen att försöka hitta på något ännu roligare, utan att ha tråkigt. Om kroppen inte svarar i de tunga maxlyften så ska man inte försöka varje dag. Då kommer den aldrig att börja svara. Om huvud och hjärta inte svarar på favoritpasset, så är lite avhållsamhet att rekommendera, snarare än upprepning. På den fysiska sidan är det många som har chockat sig själva när de har låtit bli en övning tillräckligt länge, och de sedan upptäcker att de nästan persar första gången de provar igen.
Precis samma sak händer i huvudet när du kommer tillbaka till ett favoritnöje du har avstått ett tag. Du persar i lycka. Och så kan du börja uppskatta mindre doser igen. I mitt fall med VM, Nemiroff, X-men och Armwars under hösten så kommer jag att behöva strunta i riktigt ball armbrytning några veckor i vinter. Jag vill åka till Golden Arm i februari med förväntan, inte mättnad.
