För en vecka sedan åkte jag till Warszawa. Jag var lite lätt orolig för vikten då jag inte kunnat väga mig men jag åt en liten frukost på invägningsdagen och hittade sen en våg på hotellets gym. Vilket jag var glad över för under invägningen blev jag fotad av en tidning och eftersom jag var lugn över vikten så visste jag att jag inte behövde klä av mig allt utan kunde ställa mig på vågen med kläder.
På lördagen var det tävling i vänster och min klass var först ut. Lite lätt nervös men det utbyttes snabbt mot frustration då jag inte får till det i vänstern utan åkte ut på två raka förluster.
Högern som skulle gå bättre kändes inte heller helt bra även om jag gjorde nån bra match. Jag tror det var kombinationen av att jag inte förberett mig riktigt och att jag har för lite tävlingsvana ännu som gjorde det. Men man kan ju inte förvänta sig att allt ska gå bra jämt utan ibland måste man få känna på motgång. Det är även då man lättast kan se och analysera vad man ska förbättra. Så jag ska skärpa till mig ytterligare ett släpp och försöka träna upp mina svagaste punkter till nästa gång. För nu några dagar efter så har besvikelsen gått över till beslutsamhet och ännu mer vilja. Att dessutom kazakstantjejerna är bitchiga gör ju också bara att man vill riktigt dunka ner dem en vacker dag.
Dessutom är det fint att man kan få nya bekantskaper på oväntade platser då man minst anar det. Som nu på tåget på väg hem.
Dessutom så vill jag tacka min samarbetspartner KIIF (Klimpfjälls Idrott & IntresseFörening) för halvsidan i Vilhelmina Aktuellt där de gratulerar mig för mitt brons! Stödet hemifrån ger mer än man kan ana och jag vet att de flesta är stolta vare sig jag tar medalj eller kommer sist. För jag har trots allt tagit mig dit.
