MAXstyrka

Idag tänkte jag prata om däckvält! Formatet på den här grenen är i stort sett alltid att man skall göra ett förutbestämt antal reps, oavsett om man genomför däckvälten som del av ett medley eller om det är sin egen gren. Det har dock hänt att däckvältet handlar om en förutbestämd distans som skall täckas.

Som sådan kan grenen alltså sägas handla om att känna sig själv lite grann. Att veta om det gäller att försöka ta in varje sekund för att få en så snabb tid som möjligt, eller om det handlar om att hitta en jämn och fin rytm som man orkar hålla genom alla vält som skall göras. Oavsett vilket så finns det ett flertal olika tekniker som brukar användas här. Jag tänkte skriva om fyra av dem nedan. Vilken man vill använda beror så väl på vem man är som hur bra grepp man får om däcket. Det kan alltså vara så att man inte ens riktigt vet vilken stil man vill välja förrän man börjat lyfta däcket och sett hur det går. Därför börjar jag med att skriva hur man börjar lyfta däcket.

Utgångsläget

Utgångsläget för däckvältet kommer att bero lite på var man har sina styrkor. Man driver på däcket från botten genom en kombination av två saker. Det handlar dels om ryggstyrkan man marklyftsmässigt drar med i botten av däcket med händerna, och dels om benstyrkan man knäböjsmässigt skjuter in i överkanten av däcket med axlarna. Den förstnämnda styrkan kräver att man får ett bra tag med händerna. Den kan även underlättas av att man står något närmare däcket. Den sistnämnda kräver inte alls att man får ett bra tag med händerna, och underlättas tvärtom av att man står lite längre från däcket.

Det kan alltså vara klokt att försöka trycka mer med axlarna om man får dåligt grepp med händerna, eller kanske klokt att försöka dra mer med ryggen om man får ett bra grepp med händerna och var att man inte är så stark/explosiv i benen.

Hur brett eller smalt man vill hålla brukar vara väldigt individuellt. Ett bredare grepp kan innebära att det är svårare att greppa och segare i starten, men samtidigt får man mer sträcka att accelerera däcket på och däcket kommer att vara högre när man väl ”marklyft” det. Greppet som väljs lär även påverkas av hur det specifika däcket ser ut och var det finns bra klackar att få in händerna under. Man vill driva in händerna långt och hastigt, helt orädd för att skrapa upp utsidan av fingrarna mot asfalten under till. På så vis får man ett bra grepp snabbare, och grenen är ju på tid. En annan sak att ha i bakhuvudet kan vara att vara försiktig med att ha för mycket klister på fingrarna. Lagret skall vara väldigt tunt, och på en tävling med många deltagare som redan haft mycket klister på däcket så kan det lätt bli kletigare och tjockare än man tror!

De fyra teknikerna

”Knäa runt”-tekniken

Det här är en teknik som handlar om att explodera kraftfullt ur utgångsläget såpass fort att man får runt däcket i ett svep. Men till sin hjälp tar man sitt knä och trycker runt däcket sista biten innan det hänger sakta in. Det är viktigt att koppla in bicepsmusklerna för att bidra med bicepscurlstyrkan genom sista biten upp mot tippgränsen. För att riktigt få extra kraft hyperextenderar man ryggen och drar lite med trapezius som i en form av cheatcurl. Det går att få mer kraft än man tror från bicepsmusklerna och knäet i det här läget, så det skall inte underskattas.

Annars gäller det förstås också att ha fått bra fart från botten. Det kan kräva att man får ett riktigt bra grepp om däcket, vilket kanske inte är en självklarhet en varm tävlingssommardag där klistret blir halt som glidmedel på det upphettade däcket. Kroppslängd är även en faktor, då det krävs desto mer fart från botten ju kortare man är.

Tvåstegstekniken

Min favoritstil för knepigare fall där jag inte kan få runt däcket direkt med ”knäa runt”-tekniken brukar jag kalla tvåstegstekniken. Det är för att det är två väldigt distinkta rörelser som man får runt däcket genom. I det här fallet får man alltså inte lika mycket fart från botten av någon anledning, men man får ändå anstränga sig för att få däcket så högt som möjligt. Medan man lyfter fullföljer man hela vägen upp genom att dra med kappmuskeln samtidigt som man stegar in ena benet så att man kan vila däcket där medan man byter grepp. Däcket skall då vara så högt som man kunnat förmå det hamna, och det bör vara intryckt med nederkanten mot magen.

Från den punkten flyttar man handen på motsatta sidan av det ben man stödjer däcket på, för det tillåter en att sätta handflatan på nederkanten av däcket med fingrarna vända uppåt så att man kan knuffa därifrån. Knuffa gör man med kraft och i en unison rörelse tillsammans med benet däcket vilar mot, som nu knäar däcket uppåt med full kraft. Gjort rätt kräver det väldigt lite energi att få däcket från midjehöjd till ett färdigt vält på det här sättet.

Kontinentalvändningen

I den här tekniken flyttar man inte fram något ben, och man står istället jämfota hela tiden. Det påminner lite om att vända en apollonaxel på det sättet att man skall studsa däcket mot överkroppen för att få runt det. Återigen vill man lyfta däcket så långt man kan med det initiala lyftet, och därefter trycka kroppen mot däcket så att man fåt kontakt och friktion med nederkanten av däcket, varvid man hoppar till med full kraft från benen.

En del är väldigt skickliga på detta och kan göra det problemfritt utan att däcket någonsin saktar in på vägen runt. Går däcket tvärtom istället väldigt långsamt från starten kan man istället finna att man inte ens fick nederkanten av däcket på magen innan det saktade in, men det är fullt genomförbart att få fart på däcket med en likartad explosion från benen även när däcket vilar mot låren, men i det fallet kan man vara betjänt att flytta in underarmarna under däcket så att man kan lägga däcket i armvecken för extra kraft därifrån.

Frivändningen

Den teknik som kräver mest explosivitet och grepp av alla har jag valt att kalla frivändningstekniken. I det här fallet handlar det om att man skall få upp däcket så långt att man kan vända händerna och knuffa på däcket från axlarna i en enda rörelse utan någon assistans från knä, biceps eller något annat.

Viktigt här kan vara att se till att hoppa ut med benen så att man kan fånga däcket lite lägre, och på så vis behöver man inte explodera upp riktigt lika högt i början. Om man får fästet och är stark nog så är det en snabb och fin teknik, men den har även den ytterligare förtjänsten att om man skulle misslyckas med att komma ända upp till tippgränsen direkt så kan man smidigt och enkelt övergå i ”kontinentalvändnings”-tekniken.

Precis som i en vanlig frivändning med stång så är det viktigt att driva höfterna våldsamt och få full trippelextension med ben och trapz samtidigt.

Det var allt för den här gången! Kom ihåg att hålla klistret varmt på vintern och kallt på sommaren ;).