Det är viktigt att komma ihåg när man talar om människors behov av bekräftelse att det är något ytterst naturligt att vi vill att andra människor ska tycka om oss, och tycka att vi är bra. Det är med andra ord ingen dålig sak i sig. Men när man kräver högre och högre doser, och livet inte funkar utan att fler människor du inte känner klickar på gilla, så är det inte längre normalt. En väldigt typisk sak med beroende är att man aldrig tror att man kan må bra utan det man missbrukar, och att får man bara det så blir allt bra. Jag måste bara ha en sup först.
En annan väldigt typisk sak med beroenden av olika slag är att de inte kan mättas. Alkoholister säger inte “Nu räcker det för idag”. Nuförtiden vet de flesta av oss att man inte ska ge alkoholister brännvin. Inte för att vi vill vara elaka, eller missunnar någon att må bra, utan för att vi vet att de inte mår bra bra av det, utan att det bara gör det hela värre. De som inte har förstått det, utan på olika sätt deltar och understödjer missbruket kallas medberoende. Hoppar vi nu raskt tillbaka dit vi började så klarnar det kanske varför jag är ganska sparsam med gilla-knappen. Jag talar gärna om för mina vänner när jag tycker de har gjort någonting bra, men det ringer en varningsklocka i huvudet när jag märker att de börjar att fiska efter det.
Ett typexempel är bilder från gymmet som förespeglar ett hårt avklarat träningspass, men som av någon anledning innehåller både ankmun och hotpants. Nästa steg upp när antalet likes inte längre är det samma är bilder på “benpasset” där det raka marklyftet har fotats bakifrån, i hopp om att få upp likesantalet igen. Nu är det ju inte det här ett genusspecifikt problem, det finns gott om grabbar som gör precis samma sak, antingen med poser, eller med nya personbästa två gånger i veckan. En tidig varningssignal är om du självklart vet var på gymmet det är bäst ljus. På killsidan är motsvarigheten till att börja dricka T-doja är när man inte längre har nåt mer ballt att visa, utan börjar jaga likes genom att tala om vad man kommer att göra nästa säsong.
Jag klickar inte på likes på selfies, porriga poser eller på raka mark bakifrån. Dels för att något av det min feministiska dotter har slagit mig i huvudet med har gått in, men huvudsakligen för att jag inte heller bjuder alkisar på brännvin fast de ber om det. De har problem, och jag tänker inte vara en del av att förvärra det. Så nästa gång någon med en utmanande pose tigger om en like, översätt det till “Har’u ett par spänn till en bira?” och känn efter om du vill vara medberoende.
