Oavsett om man är en sjuttonåring eller 50-åring så undrar man nu och då hur i hela friden man hamnade där man är. Då menar jag visserligen inte alla de gånger jag varit på väg över Göta älvsbron med bil fastän jag absolut inte skulle över älven (jag kan inte köra bil i Göteborg), utan jag tänker mer i hänseende till livssituationer överlag. Allra mest undrar man naturligtvis om man trodde att man var på väg någon annanstans. Ta bara det här med yrkesval. I alla fall i min bekantskapskrets så finns det ytterst få som arbetar med det de en gång började utbilda sig till. Nu innebär det i sig inte att utbildningen är bortkastad, kunskap är aldrig det. Ingen ligger på sin dödsbädd och önskar att de hade vetat mindre. För att inte tala om alla de som träffar sitt livs kärlek i en period i livet när de inte alls var inställda på det. Det är i sig lite mer logiskt, det finns inget som skrämmer folk så mycket som om en tilltänkt partner tycker att man passar in i deras livspussel just då.
Vad det gäller träning så finns det oräkneliga exempel på folk som egentligen höll på och träna något annat, och upptäckte att den kompletterande träningen egentligen var roligare, och fastnade för det. Eller inte ens att det var roligare, utan att kompisgänget behövde någon som stod i mål i korpen, och så vips höll man på med det. Det är tur att livet är så här, annars skulle det vara olidligt tråkigt, det skulle bara vara ett enda långt verkställande av ett i tidigt skede fattat beslut. Det här innebär inte att man ska låta bli att planera, tänka, se framåt eller förbereda sig. Trots allt så blir livet lite lättare då.
Men om man har gjort så kommer man ju ändå ibland till den urgamla militära frågan, vad göra om terrängen och kartan inte stämmer överens? Det självklara svaret för alla oss som är gamla nog att ha gjort lumpen även om vi inte var elitsoldatmaterial är att kartan gäller. Vilket är en inställning som förklarar en hel del historiska märkligheter med militär inblandning. Det pragmatiska förhållandesättet som de flesta av oss i stället tillämpar är förklaringen till att det blir en krokig vandring ibland, nämligen att förse kartan med ett L.P.P längst ner. Löses På Plats. Att kasta kartan är nämligen ingen bra lösning heller, det kan finnas ett en massa information på den som faktiskt stämmer, även om de närmaste metrarna inte överensstämmer med terrängen du har framför näsan. Då får man helt enkelt lösa den omedelbart förestående situationen med de medel som står till buds just då. Om du senare i livet får frågan från dig själv eller andra varför du gjorde så, så finns det en enkel sanning i det jag svarade mig själv i höstas när jag sköt en liten brungris när jag egentligen hade tänkt mig en kronhjort eller älg. Det var den som kom.
