Nu ska jag inte hävda att jag är särdeles skojig, men det jag menar i rubriken är inte min typ av pappatråkighet, utan den typen av sakliga, faktiska människor som inte går att charma. De som tror mer på ett excel-ark än de tror på mig. Orsaken att jag och mina gelikar tycker att de är tråkiga är ju just detta faktum. Det har ingenting egentligen med deras personlighet i övrigt att göra, deras förmåga att knyta slipsen om huvudet en fredagskväll eller inte, eller något annat som de kan tänkas roa sig med. Det som vi andra tycker är tråkigt är att de är i det närmaste omöjliga att locka bort ifrån den fasta grund av fakta som de bygger sin tillvaro på.
För arbetsgivare är det ju en fantastiskt attraktiv egenskap. För någon som anlitar en pt eller en dietist är det inte fullt lika roligt, men icke desto mindre precis lika relevant. Ber du din pt att lägga upp ett kost- och träningsprogram för att om ett halvår göra 200 i bänk, när du idag gör 100, så kommer du förhoppnings att avfärdas. Inte för att de inte gillar dig, eller vill att du ska misslyckas, utan för att det är osannolikt, och de tror mer på sin kunskap än din ambition.
Vanligare är kanske de som vill ha något gott inskrivet i dieten, med en försäkran om ökad kardio. År av erfarenhet gör att dietisten säger nej, eftersom det dels inte är så enkelt, och dels är det inte troligt att du uppfyller din del av avtalet, oavsett vad du själv tror just då. De vill inte senare få höra att deras upplägg inte funkade, därför säger de nej. Banker, försäkringsbolag och liknande är proffs på det här. Att det kostar som det gör att försäkra snabba sporthojar är inte för att excelfolket tycker illa om att häftigare killar har roligt. Att banken inte lånar ut pengar beror inte på att de tycker illa om företagsamhet. De tror helt enkelt mer på fakta, säkra kalkyler och erfarenheter än de tror på dig. Vad jag vill ha sagt med detta? Jag har ibland fått frågan varför jag inte hjälper till att få ut fler svenska strongmankillar på internationella tävlingar…
