Det är fascinerande hur vi kan krångla till det när det gäller kommunikation. Ett av de tydligaste exemplen som finns i svensk litteratur är ur Emil i Lönneberga. Man kan inte riktigt beskriva den vånda Alfred brottas med när han inte vet hur han ska tala om för Lina att han inte är så värst förtjust i tanken på gifteriet. Emil ligger på eftersom han tycker att det är störande att Alfred inte kan kläcka ur sig det där nån gång, så de kan lägga det åt sidan och fokusera på ”Du och jag, Alfred”. När han äntligen kommer till skott visar det sig bli helt odramatiskt, Lina tar inte alls illa upp, utan struntar blankt i Alfreds uttryckta brist på intresse.
Jag vet ett antal gånger när jag har hållit på och trätt underläppen över huvudet i mina försök att komma runt något som behöver sägas, men som jag inte vet hur. Ibland har det rört sig om svåra frågor i relationer, ibland om bagateller som har blivit alldeles för stora i mitt huvud. När man börjar att krångla till det för sig är det nämligen svårt att skilja på vad som faktisk är en svår fråga och vad som är en bagatell. Det som gör det ännu värre är att det som är svårt för dig kanske inte alls är det för den du behöver tala med, och tvärtom.
Träningskompisar är ett utmärkt exempel. Du kanske tycker att det börjar bli jobbigt att träna ihop med nån som inte är på samma nivå som du, de reppar på på 100 i bänk och du på 170. Det blir ett fasligt klovande, och ni missar den positiva effekten av att tävla med varandra och blir lite stillastående på respektive nivå. Men ni har varit kompisar sen ni nallade ur morfars snusdosa och spydde, och du vill inte att han ska tro att du tycker dig vara bättre än vad han är, så känns det kanske inte riktigt så enkelt att bara kläcka ur sig. Det troliga är i och för sig att han redan har insett att du är starkare, och tycker att det är lika avigt som du tycker, men det är inte bara det som är poängen. Även om han inte tycker som du så är det mycket mer respektfullt att säga som det är, än att behandla honom som han inte skulle klara av att höra det.
En av de människor jag har mest respekt för i världen använde just meningen i rubriken som en fullständigt förlösande sammanfattning till ett problem som höll på att göra mig desperat. Det kan aldrig vara fel att säga som det är. En enkel tumregel är att ju svårare frågan är, desto rakare ska man tala om det. Snirkligheter kan man hålla på med när man säljer bilar eller vill övertyga någon om vilket ställe man ska ta en öl på, men inte när det gäller svåra frågor. De är krångliga nog som det är, utan att vi skruvar till det. Så är du rädd om relationen med kompisen, och vill behålla både den och träningskvalitet, så behöver du inte dra på det lika länge som Alfred, men annars är det ett rätt bra föredöme. ”Hördu du, det där träningspasset, det tar vi och skiter i”.
