Jag har redan skrivit en pressartikel med grundläggande tips, och det finns naturligtvis drösvis med andra artiklar där ute med all möjlig gammal skåpmat som alla redan har hört. Spänn kroppen, krama stången, upp med bröstet och så vidare. Den här gången tänkte jag drista mig ut på lite djupare vatten och försöka komma med lite tips som fler människor kanske inte får sig till livs. Kanske är de inte för alla, men kanske finns det något som kan ge en extra fördel!
En sak som jag själv har fått bakläxa på i det förflutna är sättet jag kickar. Ansatsen man gör för att få fart på redskapet man pressar. Jag har haft en tendens att falla ner väldigt våldsamt innan jag kickar mig tillbaks upp med vikten. Nackdelen är att det finns mer rörelsemängd på väg nedåt att övervinna när man skall vända upp igen och sätta fart. Man kan gott kosta på sig att vara lite långsammare på nervägen, så länge som man inte är så långsam att det sker på bekostnad av stretchreflexen i benen.
När det kommer till rackpositionen får man alltid höra att det är viktigt att få upp armbågarna. När det kommer till stock talas det dessutom mycket om att få upp armbågarna och ihop dem. Det är utmärkta tips för att få till en bra och hård yta av bröstmuskler och deltoider att lägga till exempel en stock på. Men när man väl hittat ett riktigt bra läge där man får fin, hård kontakt med vikten så kan man vilja överväga möjligheten att, utan att offra sin hårdhet, sänka armbågarna något. Tanken med det är att man skall kunna pressa hårt redan i botten. Man pressar naturligtvis alltid som hårdast med armbågarna under viktens lodlinje. Men att vara riktigt så extrem kan förstås leda till problem med rackpositionen, så en gyllene medelväg kan vara att förespråka. Det här tipset är egentligen som mest relevant för något som en stång eller en axel. Man kan till och med börja pressa in i stången med en del kraft redan innan dippen så att musklerna är föraktiverade för att pressa med full kraft när rörelsen kommer igång.
De flesta brukar få lära sig att rätt teknik är att så snart det är möjligt, alltså när redskapet passerar huvudet, så skall huvudet in under stången. Det är naturligtvis så man skall göra om man stöter eller är stark och rörlig där man behöver vara stark och rörlig för att vara som bäst på det sättet. Men det gäller inte alla. Det finns definitivt en del att säga för bakåtlutstekniken som till exempel David Nyström använder. Fördelen är inte bara att man kan få in de mäktiga bänkpressmusklerna i ekvationen, det blir även som en sorts dip som tillåter en att räta ut armarna en del utan att lyfta vikten så att man kommer i ett starkare läge för armarna. Bakåtlutet var en centraldel av den gamla olympiska pressen från tyngdlyftningen. Det kan leda till oönskad diskkompression i korsryggen, men med ett bra bälte så är det nog inte superfarligt om man känner att det är bekvämt. En stor fördel med det här sättet att dippa är att man är presstark genom hela rörelsen. Om man dippar med benen kommer nämligen att presstyrkan att vara lite dålig under hela den rörelsen eftersom man inte står stadigt på marken. I en stötteknik så siktar man ju inte ens på att pressa upp vikten, utan man lyfter den med benen och pressar sig sedan in under stången medan man dippar.
Att ha ett bra vätsketryck i kroppen verkar göra folk till starkare pressare. Press är en övning som är ökänt svår att hålla sig bra i under hårda dieter där man tappar vätsketryck. De flesta vet ju hur man tenderar att tappa en bunt vätskevikt direkt när man sätter igång en strikt diet. På samma sätt kan man bli starkare i pressen genom att hålla trycket högt. Svarar man bra på kreatin så är det definitivt något som många känner hjälper i pressen. Att ständigt ligga på lite kaloriöverskott verkar hjälpa lyftare mer i pressen än i till exempel marklyftet.
En del lyftare kommer finna att deras pressförmåga är väldigt nervsystemsberoende. Det är ju en explosiv rörelse det är frågan om, och upptäcker man att man är dramatiskt mycket bättre på dagar där man är extra pigg pga bra sömn, koffein eller något annat så är man nog mer av en nervsystemslyftare. I det fallet kan det vara lätt hänt att man hamnar i träningsupplägg som är baserade kring få, väldigt tunga lyft för att man är bra på att rekrytera mycket muskelfibrer i varje lyft och inte behöver lika mycket volym för att få bra muskelträning när man är pigg. I verkliga livet kan det dock vara svårt att alltid vara extremt pigg alla träningspass. Man kan finna att ganska många presspass blir ganska dåliga, och tränar man bara pressen en gång i veckan så innebär det ju att en veckas träning gått åt skogen när man får ett dåligt pass. Ett högfrekvenstänk kan då vara att överväga. Sprider man ut volymen väl och tränar på lägre vikter kan man få riktigt mycket jobb gjort med väldigt många set i kroppen för varje vecka. Att träna press 3-4 gånger i veckan är naturligtvis inte för mycket så länge det görs på rätt sätt.
En annan sak som kan hjälpa nervsystemsaktiveringen är att alltid vända vikten innan man sätter igång och pressar. Istället för att börja från en ställning eller något sådant så kan man börja från marken. Man vänder med annorlunda muskler än man pressar, så det finns ingen sådan förlust. Men man piggnar till och kanske kan känna att vikten känns lätt på ett annat sätt än om man börjar från ställning eller liknande. Det här är naturligtvis inget vettigt tips för den som har problem med att frivända sina pressvikter. I det fallet kan man få träna vändningarna separat så att man kan få fullt blås på pressträningen utan att den hålls tillbaks.
Det var allt för den här gången!
