Jag är svensk. Född i Sverige och till och med döpt. Men jag blir ändå utsatt för rasism för den jag är. För även om jag är svensk så är jag också same. Sveriges urbefolkning så egentligen så nordisk man kan bli. Men enligt okunniga så är vi bidragssnyltare, snåla, vill inte landets bästa, vill utrota exakt alla rovdjur, låter våra renar bli påkörda med flit osv. Ja just ja, vi kan alla jojka också. Och är korta, lite sneda ögon och lite mörka i skinnet.
Jag är same och jag är urstark. Jag är kort men så blek man kan vara trots denna soliga sommar. För att kunna hålla på med armbrytningen så tar jag de jobb jag kan få och som går att kombinera med allt det andra i mitt liv. Några bidrag ser jag inte till och jojka kan jag inte heller. Därför jobbar jag i sommar för tredje sommaren i rad som personlig assistent 3 mil från Klimpfjäll. Det är ett dagtidsjobb och jag tjänar inte alls mycket. Ganska normalt va? Att vikariera på sommaren. Men då kommer det jobbiga. På nätterna är jag på fjället och jobbar med renarna. Eftersom det är så varmt och vi blev lite senare i år än vanligt så börjar vi åka upp på fjället runt kl 20 då det blir svalare ute och det har börjat bli mörkare på nätterna. Då det är som mörkast ser man inga märken och vi får ta en paus vilket gör att jag i natt till exempel kom hem kl 5.30 då vi hade märkt alla kalvar som vi samlat ihop den kvällen.
Jag är armbryterska. Jag måste träna för att uppnå mina mål och för att må bra. Den senaste veckan har det inte gått alls och jag får prestationsångest över att jag inte tränar. Den lilla stund jag är hemma sover jag för jag har hört att det är viktigt med sömn. När jag sover så drömmer jag om att träna, så frustrerad är jag! Det känns som armarna krymper för varje minut och att medaljchanserna krymper med dem.
Ta ledigt! Du måste vila!
Nej. Det går inte. Det funkar inte så. Renarna tar inte ledigt, sommaren blir inte längre för att min tid inte räcker till. Det finns ingen som kan ta min plats hos renarna om jag inte är där utan då får de bara klara sig utan mig. Renskötare är inte ett vanligt jobb, det är en livsstil och något man oftast föds in i. Där är man inte trött, där fortsätter man tills man är klar. Tar jag ledigt från mitt vikariejobb blir det bara dumt och jag tjänar inga pengar. Pengar behöver jag till armbrytningen och annars kan jag ju inte åka på tävlingar och träningar.
Trots att jag bor ovanför odlingsgränsen och inom gränserna för Sapmi så är det få som förstår oss. Det är svårt att förstå all press man har som renskötare. All skit man får utstå som same. Det är dessutom svårt för de som inte tränar att förstå hur viktigt det är för oss som gör det. Helst när man är på elitnivå. Ångesten jag får då jag inte får träna, när gymmet är några hundra meter bort men jag har ingen möjlighet att gå dit eller då det är flera mil bort.
Jag är trött. Jag är just hemkommen från mitt ”Svensson-jobb” och ska snart köra upp på fjället igen. Jag sneglar på vikterna men har ingen ork eller tid. Inget vanligt liv jag lever men trots allt så är det rätt bra ändå. För jag vet att jag kommer göra mitt bästa ändå. Jag vill bli bäst och det ordnar sig på något sätt.
Det är inte när jag står i soluppgången mitt bland renarna med ett lasso som är jag. Inte heller när jag är på gymmet eller vid ett armbrytarbord. Eller då jag jobbar som vanliga människor för att få ihop pengar. Det är helheten som gör mig, jag är jag, jag är svår att förstå. Även för mig själv, för ibland krockar alla delar så det gör ont inom mig och jag bara vill försvinna. Men jag är viljestark, bestämd och gör vad jag måste. Jag har mina ärr men jag blir bara starkare, det intalar jag mig i alla fall.
