De allra flesta av oss i Sverige tycker att det är lite obehagligt att vara osams med andra människor, vilket är lite märkligt, eftersom vi tycks ha en särskild fallenhet för att bli det. Inte så där sydländskt öppet och hälsosamt skrikande åt varandra på ett sätt som rensar luften, utan mer smygande med handen knuten i fickan och mumlande kommentarer på Internet när vi inte håller med någon. Det blir i sig väldigt irrationellt, eftersom vi då faktiskt är osams, men det är bara vi själva som lider av det, den andra parten har överhuvudtaget ingen aning om osämjan.
En stor faktor i det här tror jag är att vi har lite svårt att skilja på osams och oenig. Kan man inte skilja på de två begreppen så hamnar man ofta i valet mellan att trampa på sig själv, eller trampa på andra, av vilka inget är att rekommendera. Låt mig förklara tydligt. Oenig är man när man inte tycker som den andre, osams är man när man inte tycker om den andre. Oförmågan att skilja på de här kan tillsammans med Ingemar Bergman och Staffan Westerberg vara en förklaring till den svenska ångesten, eftersom vi då tror att vi är osams med alla som inte tycker som vi. Vilket innebär att det är rätt många att vara osams med, eftersom det är ganska ovanligt att två personer tycker lika i allt. Jag tror att det här är förklaringen till att en del blir så olidliga att ha att göra med, eftersom de antar att osämjan redan är ett faktum när oenighet i viss sakfråga uppstår.
Det innebär att de tror att det inte finns något kvar att vara rädd om, och är därför heller inte rädd om det, och så blir det tyvärr självuppfyllande. Lite som när någon envisas med att gå All In i poker i varje giv, för att de ändå tror att de har förlorat, och har ett behov av att demonstrera att de inte är rädda. Det som händer när man spelar med någon som gör så är att man först lägger sig, eftersom man tycker att den handen man har, eller det läge partiet är i, inte är värt det. När det fortsätter att hända blir man tvungen att syna för att det överhuvudtaget ska bli något spel, vilket oftast leder till att han som gick all in vanemässigt förlorar allt han har, och får sitta bredvid och titta på medan de andra spelar vidare.
Jag skriver han, för även om det inte är helt genusbundet så är nog beteendet vanligare bland folk med hög testosteronhalt. Allra vanligaste är det bland de som har tillfört nämnda substans utifrån, och därmed försämrar en redan uppenbart dålig bedömningsförmåga ytterligare. Missförstå mig inte, det finns visst tillfällen både i relationer och i poker när man ska gå All In, men då ska man vara medveten om att man också kan förlora, det är lite det som är konceptet. Så nästa gång du är oenig med någon, tänk dig för innan du lägger relationen i potten. När korten vänds upp kan det vara du som får resa dig från bordet och leta annat sällskap.
