MAXstyrka

Det är klart att det alltid är kittlande att veta hur bra folk är när de är som allra bäst. I ärlighetens namn blev det där fel tempus, det handlar oftare om hur bra folk var när de var som allra bäst. Men även det är ju naturligtvis kittlande, ungefär samma känsla som med en kvällstidningsrubrik. Man vet att det är tekniskt sett sant, men man blir tvungen att läsa artikeln för att veta på vilket sätt de har förvridit sanningen.  För det finns ju alltid en berättelse, ett sammanhang som är förklarande, och som kanske till viss del mattar glansen i den imponerande siffran. I armbrytning handlar ofta sandpappret som mattar av glansen om att motståndaren man skryter med att ha slagit precis hade haft en väldigt tuff match med föregående motståndare, eller att domaren råkade släppa iväg matchen när du redan stod med handleden invriden, och då var det svårt att göra något åt.

Det var länge sedan jag slutade fråga mina styrkevänner efter bara deras personbästa. Vanligare är att jag ställer den betydligt mer avslöjande frågan om vad de gör när som helst. Vad kan du inte bomma på? Det är nämligen en betydligt sannare bild av vem du egentligen är, styrkemässigt. Precis så är det också med många andra områden i livet. Att man en gång har gjort något fint för en annan människa är förvisso bra, men knappast en sann bild av hela ditt liv. Om det är vanligare att du av bekvämlighetsskäl, snålhet eller allmän själviskhet gör något fint för dig själv så är ju det en sannare bild av dig. Ska man få fram den sanna bilden så kan man även här ställa frågan, vad gör du varje gång? Frågar du alltid hur det är, hör du alltid osäkerheten i rösten, bjuder du alltid med istället för att gå ifrån?

Det är naturligtvis något positivt med att man vill ha sin identitet i den man är när man är som allra bäst, vare sig det är på gymmet eller som medmänniska, det är i alla fall ett uttryck för en ärlig längtan. Men många gånger så är det inte längre mer än just en längtan, och tron att det är den man verkligen är hindrar en mer korrekt självkännedom, som är nödvändig för att utvecklas. Om det är vanligare att stången ligger kvar när du har lastat till 300 än att den följer med upp, så är du ingen 300-markare. Du må ha lyckats någon enstaka gång, men det är inte den du är. Du blir mycket tryggare, och sannare som människa, om du inte gör högre anspråk än att du på frågan om när det var, kan svara som Perikles. ”Hvergang”.