När det gäller kampsportfilm så finns det några enkla regler att gå på för att rangordna. Allt som innehåller Bruce Lee har trumf och räknas som kvalitetsfilm. Chuck Norris filmer har också någon slags trumf, och har en egen kultstatus som övertrumfar allt utom då de jämförs med Bruce Lee. Utöver de två kategorierna så finns det bara två filmer som alls kan vara med i en bedömning utan att det blir genant. Det är inget med Jackie Chan eller Stefan Fiskmås (Steven Seagal) eller någon annan. Jackie Chans är primärt komedier, Fiskmås hör hemma i den ofantliga kategorin B-action och ska heller inte räknas till kampsportsfilm på riktigt.
Nej de enda två undantagen från grundregeln med Bruce Lee och Chuck Norris är ”Bloodsport” och ”Karate kid”. Bloodsport är så självklar så att förstår du inte det, så vet jag inte var jag ska börja förklara. Karate Kid ska vi däremot ägna en stund åt. Jag menar alltså inte remaken med Jade Smith, som faller på Jackie Chan-regeln., utan den riktiga. Orsaken att Karate kid har en sådan fantastisk särställning är inte den extremt töntiga huvudrollen, eller den taffliga fightingen. Inte ens ”Tranan” bidrar egentligen till storheten, trots att tolkningar av den har utförts på praktiskt taget varenda skolgård i hela världen. Nej filmens storhet är nästan uteslutande mr Miyagi. Noriyuki “Pat” Morita fick faktiskt en Oscarsnominering för bästa biroll för sin tolkning av mr Myagi, och det är ett av filmvärldens stora justitiemord att han inte fick priset. (Det, och Val Kilmers uteblivna Oscar för rollen som Doc Holliday i Tombstone).
Storheten hos mr Myagi ligger att få sin adept att förstå att kunskap är gränsöverskridande över livets områden. Det du tränar på inom ett område kan du ha nytta av på ett annat. Förståelsen av att kunskap inte måste läras in särskilt för varje livsområde utan kan tvärtillämpas är grundläggande för att lyckas i vårt samhälle, eftersom vi inte skulle hinna lära oss från början på varje område, utan är beroende av att vi kan ta med oss kunskap eller uppbyggd styrka. Många framgångsrika armbrytarkarriärer har formats med yxa och såg i skogen, eller hammare och tång i verkstaden eller på bygget. Inte så att de har stått och tränat specifikt, nej det har varit arbete som behövts göras, och som det visar sig också har byggt upp en rejäl styrka som kunnat tillämpas. Det är heller ingen slump att så många bra strongman har en bakgrund inom någon form av kroppsarbete.
Att David på ett så förträffligt sätt slog ihjäl Goliat berodde inte på att han hade tränat specifikt på det. Han var herde, och hade fått försvara sina får mot vilda djur under hela sin uppväxt. Det gjorde han inte som träning, utan för att fåren behövde beskyddas. Kunskapen visade sig vara en fantastisk framgångsfaktor i dispyten med filisteérna. Precis som Daniel-sans rörelsemönster från vardagssysslorna visade sig vara i karate-turneringen. Dessutom fick mr Myagi sina bilar vaxade. Vilket som var huvudmotivet vet vi inte, och det spelar ingen roll. Men någon Oscar fick han inte.
