MAXstyrka

Allt inom kraftsport

nov
14

30 års betraktelser

Posted by MAXstyrka 0 Comment

30 år – Så många år har jag nu vandrat på denna jord. Eller, det tog ju ett tag att lära sig gå, men säg att jag har vandrat på den här planeten i 29,2 år i alla fall. Från det att man lämnade fosterstadiet till att man har blivit en prima 30-åring har man hunnit med mycket, så mycket att man hade kunnat skriva tusentals, kanske tiotusentals, sidor om det. Jag tänkte dock fokusera på min träningskarriär, eller vad man nu ska kalla det.

För ungefär tio år sedan köpte jag och min lillebror en bräcklig bänkpress, ett viktpaket och en smal skivstång som man skulle skruva ihop på mitten. Första gången jag testade bänkpress hemma tog jag 59kg minns jag. Efter bara några månader var den smala stången böjd likt en banan, man var stark nog att reppa med samtliga vikter (78kg) och mitt egenskrivna patenterade träningsprogram som uteslutande bestod av maxning i bänkpress sju dagar i veckan hade visat sig vara ruskigt effektivt.

Mitt första gymkort köpte jag efter något halvårs nötande på bänken. Först då kände jag mig mogen att äntra det viktbaserade finrummet med alla fysmonster och fitnessmodeller utan att skämmas allt för mycket. Jag smälte snabbt in i mängden, och kvällarna spenderades allt som ofta bland bänkpressarna på Friskis&Svettis. Nu, tio år efter det att jag bänkade för första gången, har jag insett att maxning sju dagar i veckan inte är optimalt om man vill öka maximalt i styrka, eller hålla sig hel. Visst är jag starkare nu än för tio år sedan, men jag är också betydlig mycket trasigare. Diskbråck, avslitna ledband, utslitna handleder, trasiga knän, axlar som vill ta ut skilsmässa och kroniska inflammationer i händer och armbågar är sådant som man har samlat på sig genom åren, och skadorna är nog fler i antalet än antal kilo som man har ökat i bänken.

Nu lyssnar man mer på kroppen, tränar olika muskelgrupper varje dag och tänker på att utföra övningarna korrekt. Man har blivit visare, och jag vet inte om det är åldern eller skadorna som har givit mig denna insikt. ”Tänk om” har passerat i mitt huvud många gånger de senaste åren. ”Tänk om jag hade vetat hur man tränar från början.” ”Tänk om jag bara hade lyssnat på kroppen.” ”Tänk om jag hade låtit bli att i smyg tävla mot den där extremt biffiga killen som körde axelpress i powerracken bredvid mig.” Jag hade antagligen inte kunnat tävla mot Johannes Årsjö i dag ändå, men jag kanske hade kunnat köra bil i mer än en timme utan att behöva brottas med ryggen efteråt.

Det här låter kanske bittert, men jag är allt annat än bitter. Jag är glad att jag i dag har den kunskap som krävs för att kunna träna runt skador och utvecklas styrkemässigt. Nu ser jag fram emot att under de kommande tio åren kunna applicera den kunskapen i praktiken och därigenom frambringa en fysik som kommer att leka med mina gamla personliga rekord. Jag må ha levt en tredjedel av mitt liv, men jag har två tredjedelar kvar. Nu kör vi!

Share

Leave a Reply


*


Translate