Det finns ett gigantiskt problem med att se på livet som ett pussel som man ska få ihop, ett problem som är så stort att till och med användandet av termen ofta är förknippat med folk som ligger på alldeles för hög nivå av negativ stress. Då ska vi också förtydliga att stress och arbetsbelastning inte är samma sak, precis på samma sätt som säkerhet och trygghet inte är samma sak. Det ena är ett faktiskt sakförhållande, och det andra är den känslomässiga konsekvensen av sakförhållandet.
I fallet med livspusslet så är det inte livet i sig som är problemet, utan tron och ambitionen att man kan passa ihop statiska bitar till en helhet efter en förlaga man har i huvudet så att det blir en fin tavla. Det blir väldigt stressande av flera anledningar. För det första är inte beståndsdelarna i livet statiska pusselbitar som har givna platser, utan levande, föränderliga förhållanden, och ibland faktiskt människor som det är direkt oförskämt att betrakta som pusselbitar som ska passas in. Det andra är att när man ändå tvingar ihop bitarna så tycks inte helhetsbilden stämma med bilden inne i huvudet heller, vilket är väldigt jobbigt för den som bestämt hur livet ska vara. Kanske är det därför bönder trots en extrem arbetsbelastning ändå sällan verkar lika stressade som andra. De är medvetna om att djuren, grödorna och skogen är levande och inte passar in i excelark.
Livet är faktiskt betydligt mer likt den fysiska utvecklingen när man tränar än ett pussel. Om man envist håller fast vid det optimala träningsprogrammet utan att bry sig om hur kroppen reagerar så kommer man att bli både snedtränad och frustrerad. En del områden växer lättare, och behöver mindre uppmärksamhet. Andra muskelgrupper vägrar envist att växa, och de måste man ägna betydligt mer tid. Struntar man i hur saker utvecklar sig och bara envist håller fast vid sin schematiska bild så kommer dels inte fysiken och prestandan att bli den du har tänkt, du kommer dessutom bli väldigt stressad över att din fysik inte överensstämmer med din målbild, och stress är som vi alla vet katabolt, och ska alltså undvikas av rent fysiska anledningar.
Jag sa till en god vän häromdagen att stress uppstår när man har ansvar, men inte mandat. I frågan om livspusslet så är problemet att man själv tar på sig ansvar för en massa pusselbitar som man inte har mandat över, och som dessutom envisas med att förändras hela tiden så att de inte alls passar in på den platsen som kartongbilden i mitt huvud tycker att de ska vara på.
Livet är inte ett pussel, och det kommer inte att se ut som på kartongen. Din fysik är inte Arnolds, och kommer inte att bli det bara för att du följer hans träningsprogram. Låt livet vara just levande och föränderligt, kasta kartongen med bilden på hur du har bestämt att det ska bli, och sluta att betrakta din omgivning som bitar som ska passas in i ditt pussel. Det kan faktiskt bli fint, även om du inte bestämmer.
