Inom både idrott och en del andra områden finns en väldig rörighet runt begreppen professionell och amatör. Troligen beror förvirringen på att begreppen används i två olika vinklar. Den ena är det ursprungliga och avser huruvida något görs som yrkesutövning eller helt enkelt av intresse och kärlek till sporten/företeelsen. Ordet amatör som alltså kommer från älskare, att älska. I det perspektivet är det lätt att förstå den tidiga olympiska rörelsen avsky för den professionella idrotten, det var människor som inte gjorde det av kärlek till sporten, utan för pengar. Många drar gränsen vid om det betalas ut prispengar eller inte, men det kan jag tycka är en väl strikt bedömning. Om man däremot har betalt för att alls delta, och får betalt för att träna, då är man tvivelsutan professionell.
Det andra sättet att tolka begreppen är visserligen relaterat, men fokuserar i stället på själva prestandanivån. Vilket naturligtvis är sammanlänkat med om man får betalt för att göra det eller inte, eftersom den som har betalt för att göra det kan lägga mer tid på det, och sålunda har bättre förutsättningar att verkligen bli bra. Enligt det tankesättet är alltså en professionell utövare bättre rent kvalitetsmässigt än en amatör. Den uppenbara bristen i resonemanget är när man börjar tycka att det räcker att om det bara finns lite prispengar i en tävling för att den ska kallas professionell. Arrangörer kommer dock undan med att låta ett par hundra dollar och avsaknaden av dopingtester räcka för att det ska kallas professionellt, eftersom som så många utövare så illa gärna vill ta första bästa tillfälle att kalla sig proffs, då de enligt tidigare tolkning tycker att det är en beskrivning av nivån, vilket det ju inte alls behöver vara.
Låt mig ta ett exempel. Du hjälper grannen att hålla gipsskivor en lördag när man håller på att bygga om gillesstugan, och så ger han dig en femhundring till öl på kvällen som tack. Detta gör dig inte till en professionell snickare. Professionell snickare är du när kan säga upp dig från annat arbete och leva på att snickra gillestugor åt grannar och andra. Det är ganska stor skillnad. Om jag ska ta mig själv som exempel så är jag professionell affärsutvecklare, men amatörkommentator. Jag kommenterar för att jag tycker det är roligt och älskar sporterna jag kommenterar, och även om jag får betalt så kan jag inte tillräckligt mycket i en tillräckligt stor bredd av sport för att leva på det, alltså för att bli proffs.
Jag tycker att proffs får alldeles för mycket kredd, och amatörer alldeles för lite i den moderna idrottskulturen. I grunden måste det vara mer beundransvärt att utöva och utvecklas i något av ren kärlek till sporten, hobbyn eller vad det nu är, än att göra det för pengar. Om du fortfarande tycker att proffs är det finaste man kan bli, och är det ultimata målet för din idrottskarriär, så glöm inte bort att när du dansar med din kärlekspartner så är ni amatörer. Strippor är proffs.
