En väldigt intressant företeelse i vår tid är tendensen att uttrycka sig i absoluta termer när man vill något. Det är ingen hejd på vilka krav som ställs från alla möjliga håll, mer eller mindre ogrundade. Alltifrån elevråd till arg skattebetalare kräver allt från bättre innebandyklubbor på fritids till bättre skyltning av övergångsställen. Det är väl i sig bra att folk uttrycker vad de vill, men jag börjar misstänka att många inte kan skilja på att önska och kräva. Jag ska vara övertydlig. Önska är när du vill något, och om det inte blir så händer ingenting, annat än att du blir besviken. Kräver däremot är när du vill något, och om det inte blir av så påtvingar du den som vägrar en konsekvens som den inte vill ha, och därför blir kravet mött.
Ett krav som inte kan genomtvingas är inget krav, det är en önskan. Som ni förstår tycker jag att ordet krav används alldeles för mycket. Att kräva att man får gå igenom partnerns telefon, innebär att man gör slut om denne säger nej. Är man inte beredd att göra det så ska man fråga istället för att kräva. Kräver man att folk ska ställa tillbaka vikterna så måste man slänga ut de som inte gör det från gymmet. Gör man inte det har man bara önskat, inte krävt.
Något av det mest motsägelsefulla är att säga att man kräver respekt. Hade man haft en position att kunna kräva, så hade man redan åtnjutit den respekt man drömmer om. Eller rättare sagt, visst kan man kräva respekt, men inte med ord. Det är när man försöker ersätta den handling som hade behövts för att väcka respekt med ord som det blir larvigt.
Att jag tycker illa om missbruket av uttrycket och attityden i begreppet krav beror inte bara att jag tycker det är lite larvigt när folk tar sig ton utan att ha mandat. Det i och för sig lite löjligt, ungefär som en extremt ilsket skällande chihuahua, och väldigt irriterande samtidigt, men det kan inte eskalera.
Nej, den huvudsakliga orsaken till att jag tycker illa om påstådda krav så fort någon vill något är att det leder till att vi inte har något kvar när det verkligen är på riktigt. Ska man ropa “Stanna!” Så kan inte fortsättningen vara …”annars ropar jag Stanna! igen!”. Jag lever efter principen jag lärde mig som skyddsvakt i lumpen. Man ropar ”Halt!” Om det inte funkar så lägger man till ett ”… eller jag skjuter skarpt!”. Har man väl ropat det och inte blivit åtlydd, så är nästa sak som kommer genom luften inte ett rop till, utan 7,62 mm hett bly. Skulle det scenariot uppstå så är det väldigt viktigt att motparten verkligen förstår att om jag inte åtlyds så kommer jag verkligen att pilla bort säkringsblecket och skjuta. Det är därför jag alltid vill vara konsekvent med det jag har sagt. Det vore ju tråkigt om folk blir skjutna, bokstavligen eller bildligt, för att de trodde att jag inte menade allvar.
