Jag har en mycket gul slips som jag själv är ganska förtjust i. Detta huvudsakligen för att den är av ett litet bättre material och finare märke än mina slipsar i allmänhet, och jag har själv fyndat den på en av de många secondhandbutiker i Stockholm som är så välsorterade och fina att de kallar sig vintage istället för loppis. Men den är mycket gul. Jag bär den nu och då ändå, och balanserar den ljusblå skjorta och en blå näsduk i kavajfickan i tron att jag därmed ser välklädd ut. Låt oss säga att den reaktion den då brukar väcka bäst kan beskrivas som överseende.
Men så den här veckan så inträffade något som gav både mig och slipsen revansch, nämligen påsken. Utan att tänka på att det var påskveckan iklädde jag mig den beskrivna munderingen, och döm av min förvåning så upphöjdes nu slipsen till att vara så väl mottagen att folk antog att jag medvetet klädde mig efter vilka kyrkohögtider som stundar. ”Vilken fin påskslips!” hördes mer än en gång under dagen, och jag pendlade mellan stolthet över uppskattningen, och irritation över att min fina slips reducerats till en påskattiralj. Men så är ändå den bistra verkligheten. Utan påsk är den märklig, med påsk så får den ett sammanhang och en mening.
Nu hyser jag ingen större förhoppning om att läsekretsen här ska vara bildbar i fråga om slipsval, men det finns en poäng jag vill få fram. Det finns gott om företeelser som för sig själva saknar i stort sett allt värde, men när de sätts i ett sammanhang, och får hjälpa till att lyfta fram något annat så blir de meningsfulla. Om vi ska ta svängen över mat innan vi landar i träning så kan vi ta dill- eller persiljekvistar som exempel. I sig helt meningslösa, och inget man sätter sig och knaprar på om man inte är tjuvrökande tonåring som försöker få bort andedräkten innan mamma kommer hem, och direkt tandkrämsandedräkt skulle vara alltför misstänkt. Men som ett komplement lagd på riktig mat så fyller det sin funktion, och förändrar en mikrad matlåda till något misstänkt likt en riktig måltid.
Nu kommer vi till träningen. Det finns en hel mängd övningar som är synnerligen meningslösa för sig själva, och med rätta renderar samma mottagande som min gula slips när de utförs som träningspass. Sedan jag började träna på söder så ser jag saker på gymmet som är som om någon serverat en persiljekvist på ett i övrigt tomt fat. Det är krångliga övningar balanserade på bollar, snedsteg med kettlebell över örat, drag med kabel mellan benen, eller fasta masskiner som säkert ser till att du inte tar med några stora muskelgrupper. Nu vore det mig fjärran att påstå att allt detta är helt odugligt, det är det inte. Men ska de där snedstegen få någon mening så måste de in i ett rejält benpass, och många isolerande övningar gör sig bäst om muskelgruppen tröttas ut med någon rejäl grundövning först. Så ha koll på vad som är det stora sammanhanget, och vad som är bara detaljer. Man kan äta bara kött och potatis, men man överlever inte på bara persilja.
