Jag har en god vän som brukar säga att han kan lyfta en hel del, men han är inte stark. Det låter som en paradox, eller till och med som falsk ödmjukhet, men tro mig, ödmjukhet ligger inte för honom. Nej, det handlar om att han liksom jag känner några som är starka på riktigt, och vet att det är en enorm skillnad mellan att lyfta en hel del nu och då, och för skojs skull ibland mäta sig med andra, och att tillhöra de allra starkaste i världen. Att vi ibland glömmer bort den här skillnaden beror på fenomenet som uttrycks i talesättet att bland den blinda så är den enögde kung. Det är nämligen så att så länge du jämför dig med svagare människor så verkar du stark.
Det är till och med skrattretande nog så att det finns kretsar som tycker att jag är stark, eftersom de aldrig har träffat någon som verkligen är stark, och annars omger sig med folk som har rationaliserat bort en fungerande fysik. Men i det ögonblicket man faktiskt börjar mäta sig med allt annat som finns i världen, då räcker det inte att vara starkare än de flesta man känner. Den som aldrig har sysslat med elit inom något har oftast ingen som helst aning om vad ordet egentligen betyder. Ska man vara bäst i världen på något så är man varken träningsprodukt eller talang, man måste vara både och, och dessutom ha lyckats smida ihop dem till en helhet som blir mer än sina beståndsdelar, och dessutom ha psyket att leverera sitt absolut bästa vid absolut rätt tillfälle, annars räcker det inte.
Att det fungerade hemma på träningen förra veckan räcker inte, för efter dig ut på arenan kommer någon som det fungerar för nu. Jag ska precis åka iväg till ett EM i armbrytning, och om man inte har förstått elit innan så gör man det när man får den ryske eller ukrainske mästaren i viktklassen rakt över bordet. Säga vad man vill om det gamla östblocket, men på internationella mästerskap så blir det väldigt tydligt att bamsedemokrati och alla ska med-mentalitet inte har någon plats. Massor med folk som inte räckte till har gallrats bort på vägen, och de som finns kvar är inom sitt område som från en helt annan värld. Det är elit, lallare göre sig icke besvär.
Det som händer när någon som är det på riktigt möter någon mer ordinär utövare är att skillnaden blir pinsamt uppenbar. Jag blev inbjuden i Tony Rickardssons turnébuss efter en SM-semifinal i speedway när han stod på höjden av sin karriär. Han kom in för att fika i utan byta om från matchstället, eftersom det var helt rent. Han hade nämligen inte varit bakom någon, någon gång under matchen. Jag gjorde det man alltid ska göra i respekt när man träffar någon som är elit på riktigt. Jag reste mig och lämnade plats. Den som står längst upp på berget har nämligen inte ramlat dit.
