Jag har skrivit om många ämnen på strongmanskolan. De flesta rentav, vilket är varför det inte dyker upp fruktansvärt mycket nytt dessa dagar. Det kommer lite av sättet den är skriven på, där till exempel artikeln om marklyft av design var tänkt att vara den enda artikeln om marklyft. Men nog allt upprepar jag mig emellanåt, och det finns ingen skada i det. Den här gången lär samtliga tips vara upprepning, men komma ur ett annat perspektiv.
Är det någon sorts erfarenhet jag verkligen tycks lägga på mig mer av snabbt så är det erfarenheten av att vara coach. Sedan Uppland Strongman flyttade ihop med Norrlands nations idrottsförbunds gym har det lett till att genomströmningen av nya förmågor skett än mer snabbare än innan. Jag har sett fruktansvärt många människor testa på sporten för första gången. Är det något man så slås av med tiden så är det att man tipsar(skriker) om en del saker oftare än andra. Jag tänkte att det kanske kunde vara användbart med någon sorts topplista av saker jag hör komma ur min mun oftare än andra i det sammanhanget!
- ”Tryck axlarna in i däcket!”
Greppsituationen är sällan optimal i däckvält. Någon som är ny har en tendens att identifiera övningen väldigt mycket med ett marklyft, eller ännu värre: ett sumomarklyft. Men den inställningen förutsätter att kraften sitter i händerna, vilket inte riktigt räcker många gånger. Att trycka axlarna in i däcket är alltid viktigt, men blir bara än viktigare när man inte kan få kraft från händerna. Det handlar alltså om att ”frontböja” upp däcket genom att pressa med benen in i däcket med axlarna som kontaktpunkt. Detta får man förstås göra från en position som är lätt att komma ned till, för däckvält är nästan alltid på tid. Misstag nummer två tenderar ju nämligen att vara att man sätter sig ned vi däcket och sedan börjar flytta runt fötterna för att hitta ett läge man vill frontböja ur. Man måste kunna komma ned direkt och ändå ha så väl händer som fötter på ett bra ställe genast om man vill ha en bra tid i däckvält.
- ”In med händerna under stenen!”
Det finns många avarter som tenderar att dyka upp i världen av stenlyft. En sådan är viljan att liksom böja sig ned extremt djupt och sätta händerna under nedre främre delen av stenen med underarnarna under nedre mittre och bakre delen av stenen. Så gör ingen som är bra på Atlasstenar. Man vill stå rakt över stenen och ha raka armar som i ett marklyft, sedan trycka in händerna så långt det bara går under tyngdpunkten. På så sätt blir ”marklyftet” inte lika djupt och man kan fokusera handstyrkan på att trycka in i stenen och hålla den i läge.
- ”Kan man prata och skratta är det inte tungt!”
Det är enastående att den här punkten kommer så högt på listan, men jag har hört mig säga det väldigt många gånger på senare tid! Jag antar att det finns något av perspektivförskjutning med i spel när det kommer till oket, och hur det känns på axlarna. Det kan kännas förkrossande tungt, trots att det är hanterbart. Ett tungt ok är bland de mest nervsystemsintensiva övningar jag kan tänka mig. Det finns en massiv skillnad mellan att bara försöka, och att ladda som om livet hängde på det och ge sitt yttersta. När oket ligger på kommer man att vilja andas väldigt grunt och hålla luften i lungorna, för blir man av med den kommer den kanske inte åter. Under accelerationsfasen eller slutspurten kanske det är bättre att hålla andan rentav. Om någon säger att det är tungt, men plötsligt skrattar eller pratar så vet man att de inte ens har börjat köra hårt!
- ”Håll i!”
Något som är en oerhörd raritet är en nybörjare som kör farmers hold eller farmers walk till failure. Ovana händer har en tendens att uppleva att det gör fruktansvärt ont. När man nått en bit in i setet kan man känna sig övertygad om att man redan gjort illa handen, eller att man kommer att göra det närsomhelst. Men det är mestadels inte sant. Välslipade valkar och handtag som inte är allt för skarpt räfflade är i regel allt som krävs för att man skall kunna köra de här övningarna utan risk för att bli skinnflådd även om väskan glider ur. Men även så verkar det vara en övningsfråga att få någon att verkligen gå till failure så att de kan öka skarpt.
- ”Korta snabba!”
När jag började med sporten hörde jag så väldigt ofta min egen strongmanmentor Lars Gustafsson yttra dessa ord ofta! Än mer ofta har jag själv yttrat dem sedan dess. Att gå med ok eller väskor är inte som att gå en promenad, utan förutsätter en väldigt flödande gång där ingen fot lämnas ensam med vikten länge alls. Det betyder att frekvensen på stegen måste vara hög, och ju tyngre det är, desto kortare måste stegen vara. Större stabilitet tillåter större steg, men är vikten så fruktansvärt tung att man knappt kan stå med den så vill det till att gången är väldig lik att stå, rent biomekaniskt. Man kanske endast flyttar foten en halv fotlängd varje gång, men man gör det blixtsnabbt, stenhårt, regelbundet och i rytm med farten oket får. När steglängd och stegtid är oregelbundna och hoppar vilt så vet man kommer att underprestera. Underprestera är just vad många gör i den här övningen. Det har visat sig att nybörjare ofta har svårt med det här. De har långa och långsamma steg, och när vikten blir tyngre och allt går åt skogen så tror de att det är för att de inte är starka nog. Men de tror fel. De bara lyssnar inte ;).