Det finns inget som orsakar så mycket arbete, irritation och sysselsättning som våra ständiga försök att övertyga varandra om olika saker. Dagarna i ända, vecka ut och vecka in pågår denna ständiga strävan att försöka få folk att ändra sig, att förstå vad vi menar, hur vi ser det. Vi gör det i olika grad, och med olika intensitet, men på något sätt håller vi alla på gentemot någon eller alla. Man kan vara som jag och i princip utsätta alla man träffar för detta när tillfälle bjuds, eller som en del andra som bara har någon viss person de vill nå fram till i någon fråga, men försök görs på något sätt.
Det här gäller politik, livsåskådning, träningsformer, dieter eller i princip vad som helst i världen. Vi vet något vi tycker är förträffligt, och skulle gärna vilja att fler höll med oss. När vi då betänker denna frenesi av bearbetning så kan det tyckas väldigt märkligt att faktiskt inte fler ändrar sig oftare. Det är ju trots allt oceaner av argument som framförs dagligen, till synes utan nytta. Den enkla förklaringen till detta är att vi försöker besvara känsla med logik. En övertygelse om något är nämligen grundad på mer än sakfrågor, det är grundat på känsloupplevelser och erfarenheter som har format oss, och som påverkar oss mer än logik. Sedan hör vi bara de logiska argument som fungerar ihop med känslan, de andra märker vi knappast.
Det här beror på att känslan alltid är starkare än tanken. Nationalekonomer med identisk utbildning kan ha helt olika politisk uppfattning, beroende på känslor och upplevelser som gör att de uppfattar sin utbildning olika. Folk som läst lika mycket religionsvetenskap kan vara både ateister och varmt troende, beroende på vad de varit med om tidigare i livet. Att LCHF är så populärt beror mindre på sakliga argument än att folk tycker om att äta bacon. Det finns logiska skäl att betrakta crossfit som bra träning, men vi är många som vägrar på känslomässig grund. Sverigedemokrater och rasister är inte det på grund av de kan något om hur ett samhälle blir påverkat att ett inflöde av andra människor, utan på grund av att de inte tycker om invandrare.
Att vi ändå håller på med den strida strömmen av argument i alla dessa frågor beror på att vi som vill övertyga naturligtvis också i grunden är drivna av övertygelse och känsla, men det är väldigt svårt att förmedla via ord, och hamnar vi lätt i att försöka med ord och logik, fåfängt nog. En människas egen känslomässiga upplevelse kommer alltid vara viktigare för dem än våra ord. Tack och lov så går det faktiskt att förändra människor, både oss själva och andra, men det görs inte med argument, logik och ord. Det görs genom nya känslor och upplevelser som är starkare än de gamla. Men då måste vi göra, inte höra. Vill du att någon ska ändra sig måste du ta med dem till din träningslokal, bjuda på din mat, vänner, lära känna dina invandrade vänner, eller delta i något som är centralt i din tro. Det är lite mer obekvämt än Facebook, hur stark din egen övertygelse syns på om du tycker det är värt besväret.
