Bland mycket annat som skiljer vår moderna västerländska kultur från andra delar av världen är en väldigt tydlig ungdomsfixering. Det kan tyckas paradoxalt eftersom vi också har nått en levnadstandard där förmåga att delta i vardagligt arbete och liv på inget sätt förutsätter ungdomlig vigör, livet sliter helt enkelt inte lika mycket som det gjorde för i tiden. Ändå tycks det vara det mest skrämmande som finns i den västerländska kulturen att bli äldre, det måste undvikas till varje pris. Det finns faktiskt ingen som helst anledning att dras med i rädslan för det, till och med inom våra subkulturer så finns det gott om exempel på folk som trots att de ur ungdomsfokuseringens perspektiv är grovt överåriga gör precis det de vill och dessutom gör det på ett sätt som äter 20-25 åringar till frukost.
Odd Haugen är ett exempel på någon man kan skrämma styrketränande tonåringar med, och han är i 60-årsåldern. Mark Felix är 48 och drar över 400 i mark, Richard Lupkes och John Breznk får man vara en särskilt ambitiös ungdom om man tror att man ska slå i armbrytning, och det finns många andra som aldrig skulle ställa upp i en mastersklass, eftersom de inte vill att ungdomarna vill att de ska tro att de går säkra i senioren. På damsidan i armbrytning så är det några år sedan Ann Johansson gick över mastersstrecket, men straffade ändå ut en av storfavoriterna i senioren när hon bestämde sig för att skrämma tjejerna i -60. I tisdags kommenterade jag speedway, med bland annat Greg Hancock. Ni vet han som för någon vecka sedan, 45 år gammal, efter heatet kastade cykeln och sprang bort och gav Nicki Pedersen en välbehövlig smäll på käften.
Åldern tycks alltså inte vara något hinder att hålla på med det man älskar, och är i det hänseendet inget att vara rädd för. Det som däremot åldern medför är erfarenhet och alternativ. När man växer upp och får barn som älskar en så är det kanske inte riktigt lika viktigt att hålla på för att folk man inte känner ska gilla på Facebook längre. Tanken på att vinna några tusenlappar på en seger i någon styrke- eller armbrytartävling är inte lika imponerande när man har lärt sig räkna på vad inkomstbortfallet på det vanliga jobbet blir för att förbereda sig för tävlingen. Att plåga sig till den nivå som krävs för att hålla sig på elitnivå i styrkerelaterat sport verkar inte som någon bra idé bara för att jaga lite bekräftelse.
Man lär sig att det är ett ganska jobbigt sätt att hitta någon mening med sitt liv, och gör något mindre krävande i stället. De som är kvar i topp har inte blundat för det här, de har tvärtom upptäckt att de kan hålla med det de älskar trots att de har passerat 40, och behöver med andra ord inte vara rädd för att bli gamla. Men det är nog inte egentligen det som är frågan, tiden kommer att gå, och alternativet till att åldras är ju att dö. Vilket man oundvikligen kommer att göra ändå, och det är nog snarare det vår kultur har svårt att förhålla sig till. Livet är svårt att njuta av om man är rädd för den slutgiltiga konsekvensen.
