En av de klassiska svenska visorna som verkligen har klarat att tolkas om utan att det bara blir en cover är balladen om Briggen blue bird av hull. Visst är den bra med Evert Taube, och Sven-Bertil gör den också rättvisa, men en helt annan värld av sorg finns i Imperiets tolkning. Thåström röst när den berättar om Karl Stranne som surras vid rodret för att rädda briggen och besättningen ur en omöjlig situation. Det märkliga i berättelsen är inte svenskens lojalitet som låter sig surras där för att göra ett försök. Han visste tvivelsutan att han var den mest lämpade att göra försöket, vi får ju veta i sången att det är hans hemmavatten, där hans far så småningom går ut med båt för att rädda den som han trodde okända besättningen. Nej, det märkliga är att det är Stranne som svarar kapten att hon inte går fri, vi får blossa. Men han ropade inte på att bli lossad, för att kunna hoppa till räddningen i båten hos Stranne den äldre, en Viking en örn, som texten säger. Märkligt, men inte ovanligt.
Vi har en tendens att knyta fast oss vid sånt som en annan del av oss vet kommer att gå under. Det kan vara mycket mer banala saker att gå i kvav till havs, men vi tycks ändå göra samma sak. Det kan vara projekt i klubben, det kan vara tävlingsformer som inte fungerar, men det kan naturligtvis också vara lite viktigare saker som relationer. Jag menar verkligen inte att man ska ge upp för att det blåser, det finns ganska mycket det går att segla igenom, och visst, surrar man fast sig vid projektet så har man i alla fall ständig kontakt med det.
Jag har haft en tendens i livet att vägra lämna saker, arbetsprojekt och annat, trots att jag likt Karl Stranne konstaterat att det här går i kvav. Det har kostat en del på olika sätt, sånt jag gärna sluppit betala så här i efterhand. Lusten att lyckas, och bli hjälte, åtminstone för mig själv, och kanske för de andra på båten, var väl för stor. Sanningen är den att om man vet att något kommer att gå i kvav ska man skära loss sig från rodret, och se till att komma i livbåten.
Själv har jag den känslan den här veckan efter att ha hört KD:s branta högersväng med prat om landsförräderi istället för att prata om dödandet, om vapenslag istället för människor. Jag vet att hjärtat i en politisk inriktning jag har försvarat inte kommer att gå fri, utan kommer att gå i kvav. Politiskt sätt lyckas det säkert, men mänskligt går det i kvav, och jag tänker inte stå surrad till rors. Kommer man i livbåten och får sig en tår ur hörnskåpet så kan man faktiskt segla med en annan båt sen. Det kunde inte Karl Stranne.
