En ganska vanlig företeelse i den syndabocksmentalitet som är den banala drivkraft som har tagit över den granskande journalistiken I Sverige är att man ska tvinga någon att avgå. Den vanliga utvecklingen brukar vara att något större eller mindre fel uppdagas, helst i någon myndighet eller offentlig organisation, och så tar man reda på någon man kan skylla på. Det ska naturligtvis helst vara en chef, eftersom det anses mycket finare att tvinga en chef att sluta än någon på gräsrotsnivå, oklart varför. Det kan vara att man då visar att man har mer makt än chefen ifråga, just journalister är sällan immuna mot makttrippar.
När lämplig person är fastställd så inleds processen med att göra deras liv så surt att den enda lösningen för dem är att sluta på sitt jobb. Avgå, säger man, eftersom det är ett kort och bra ord som för sig bra i rubrik, och ändå lämnar plats för att komplettera med personnamnet i samma feta stil. Lyckas man med det så stoltserar man sedan med att man tvingat personen att ta sitt ansvar, och tycker sig i någon mån ha bidragit till en samhällsförbättring.
Missförstå mig inte, jag är helt för att missförhållande avslöjas, jag tycker att journalistik ska vara undersökande och avslöjande, och jag tycker att det visst finns de som borde bort ifrån sina befattningar. Men det är inte att ta ansvar. Det är möjligtvis att ta på sig skulden, men det är definitivt inte att ta ansvar. Ansvar betyder nämligen att ta på sig konsekvensen av felet, och att lösa problemet, och att då avgå är oftast det diametralt motsatta. Den som inte finns kvar kan inte lösa något problem. Det vore befriande om en chef med underlydande som trampar i klaveret istället för att avgå valde att stanna på sin post till dess att jobbet med att se till att det här inte händer igen är avklarat. Det är att ta ansvar.
Överför vi det här på din träning så kan det alltid finnas en massa orsaker till att din träning inte funkar. Jag kan till och med tänka mig att det inte ens är ditt fel. Gymmet kan ha haft sommarstängt, du kan ha varit skadad, din partner kan ha fått nya arbetstider. Är du PT som har tagit på dig att driva folks träning och kostprogram så kan det var klientens fel som inte gör som du säger, utan glatt mumsar i sig mackor istället för kvarg och äggviteomeletter. Att då säga att du inget kan göra åt det och säga upp gymkortet, eller säga upp avtalet med klienten är inte att ta ansvar, det är att ge upp, oavsett vems fel det. Inte ens att säga att det är ditt fel är att ta ansvar. Vare sig du har vållat problemet, eller bara drabbas av det så kan du aldrig ta ditt ansvar genom att gå hem. Det kan du bara göra genom att lösa problemet.
