Vi har alla varit på någon form av nöjesetablissemang där man har hyrt in någon form av trubadur eller husband för att underhålla mer eller mindre i bakgrunden till umgänget. Beroende på ortens storlek eller etablissemangets självaktning så varierar naturligtvis kvalitén på underhållningen, och det är inget konstigt med det. Det behövs i sig inget jätteavancerat för att bilda ljudkuliss till en after work, oftast blir det bättre ju enklare det är, eftersom då även den redan berusade delen av publiken kan sjunga med. Det bygger med andra ord på att man spelar låtar som man vet fungerar, som folk har lärt sig älska och känner igen.
Det finns heller inte mycket som kan bli så besvärat pinsamt som när trubaduren ifråga inte nöjer sig med att spela covers, utan nödvändigtvis ska ge uttryck för sina egna konstnärliga ambitioner. Det kan naturligtvis funka, kanske inte på en AW, men i alla fall om publiken är hyggligt nykter. Publikens nykterhet är dock inte det enda kravet, en förutsättning är också att den konstnärliga ambitionen kombineras med åtminstone någon form konstnärlig kvalitet. Att folk föredrar ”Bad moon rising” framför trubadurens egna alster beror troligen inte på att de inte uppskattar konstnärskapet, utan på att John Fogerty är en bättre låtskrivare än han som nyss har fått sin första egna spelning på Pizzeria Akropolis. En klok pizzeriatrubadur tar då stöd mot Fogerty, använder hans låtar och låter funktionen vara viktigare än den egna ambitionen. Utöver den omedelbara funktionen så är det dessutom lärorikt, man lär sig så småningom varför de låtar som har blivit evergreens är det, och så kan det egna skapandet få växa till sig. Om man bara låter bli allt för pretentiöst mellansnack så kan man så småningom smyga in någon egen låt här och där, till och med på en AW.
Vad har det här med träning och styrka att göra då? Jo, väldigt många tränings- och tävlingsformat skulle må bättre av att de som höll på helt enkelt erkände att de är covers på det någon annan har skapat. Istället ser vi ofta det skitnödiga behovet av att ”spela en egen låt” när alla hör att det är ett dåligt plagiat på” Bad moon rising”. Att man kallar den” good sun setting” maskerar inte det faktum att du bara använder det någon annan skapat. Ingenting kan vara unikt mer än en gång. Att använda viking som artistnamn har inte varit unikt inom kamp- och kraftsport sedan västerviksbrottaren som faktiskt hette så på riktigt hade sin storhetstid. Resten spelar covers. Vilket är helt ok, så länge man är ärlig med att det är det man gör.
Använd hellre fungerande träningsupplägg som någon annan skapat och fokusera på funktionen, än att påstå att du själv har skapat en träningsform, övning eller upplägg, bara för att du bytt namn på övningen eller färg på viktplattorna. Använd fungerande format som andra skapat, och låt eventuella egna innovationer växa fram ur kunskap och erfarenhet istället. Det är inget särskilt med att vara unik. Det är alla.
