Nuförtiden finns en uppsjö av mentala coacher, psykologer och andra former av rådgivare för moderna toppatleter att vända sig till i jakten på den optimala idrottsinsatsen, och gott så. Det är naturligtvis väldigt viktigt att kunna visualisera, tänka positivt und so weiter, och har du redan gjort allt annat, så ska du som är på elitnivå naturligtvis även ägna dig åt det. Kruxet är dock att en del hoppas på att samma principer även hjälper betydligt längre ner i prestandastegen, och kastar sig över så mycket hjälp de kan få av mental coaching och likande så fort de har varit på ett par träningspass i följd.
Självfallet finns det någon nytta med det, men på en lägre nivå blir det ofta lite läppstift på en gris. Förvisso en mycket positiv och mentalt stabil gris, men ändock. Det finns en massa välkända talesättet för fenomenet utöver det där med läppstift på gris. Styla en volvo, eller det mer krassa, polera skit. Förbättringen är knappt mätbar. En åsna som går i terapi blir inte en kapplöpningshäst, den blir möjligtvis en mer harmonisk åsna.
Jag tror kanske att den här tendensen att söka lite alternativa förklaringar till varför man inte lyckas helt enkelt beror på att man inte är alltför förtjust i den egentliga huvudorsaken, nämligen att man helt enkelt inte tillräckligt bra på det man håller på med för att nå de mål man själv har satt upp för sig. Att hitta en nyckel till något bygger på att det faktiskt kan finnas något som nyckeln kan låsa upp, nyckeln i sig själv har ingen inneboende kraft. Det går inte att starta en bil utan motor om man bara har rätt nyckel, för det finns helt enkelt ingenting att starta. Jag vet inte hur många gånger jag har hört folk säga efter styrke- eller armbrytartävlingar där de har misslyckats att de inte gjorde sig själva rättvisa, eller inte lyckades få ut det de hade hoppats. Visst finns det de som sitter med en rejäl V8 under huven och har slarvat bort nyckeln, men det är betydligt vanligare att de visst har fått ut sin kapacitet, den var bara inte större än så. Problemet sitter helt enkelt inte i huvudet, det sitter i armen.
Det finns ingenting som är så bra för den mentala inställningen i en styrketävling som att vara riktigt stark. Att försöka sig på att vinna en styrketävling utan att vara starkast, genom att ha hjälp av mentala coacher och liknande gränsar är en form av suspekt hokuspokus som troligen blir bättre under fullmåne. Det bästa sättet att vinna en styrketävling är inte att ha rätt inställning, det är att vara starkast. En riktigt bra handled är troligen den bästa mentala coach du kan ha i armbrytning, och väldigt mycket kommer att ramla på plats när du har en sådan. Jag säger inte att all typ av mental träning är värdelös, visst kan det hjälpa dig om du har problem och redan har gjort allt annat, men det jag säger är att om du ser till att bli starkast istället för att bara tänka att du är starkast så kommer det att gå mycket bättre. Felet sitter oftare i armen än i huvudet.
