På den tiden jag gjorde lumpen hade ordet hen inte riktigt fått fotfäste än, så under de få timmars exercis vi faktiskt bedrev så fanns det en funktion som kallades riktkarl. Nuförtiden hade det med stor sannolikhet kallats rikthen, funktionen är dock densamma oavsett genusperspektivet. Funktionen hos sagde karl var egentligen inte större eller mer än att det var den personens steg som utgjorde någon form av kalibrering när man marscherade, och också den som pekade ut vilket objekt man skulle ta som riktmärke när man stannade till och skulle rikta upp leden så att de vart raka. Därav riktkarl.
Det här låter ju inte som något särskilt avancerat, och det hade det väl i och för sig inte varit heller om jag hade gjort min militärtjänst på ett förband med någon form av militär ambition och grundkänsla för hur det borde gå till. Nu var jag dessvärre depå- och bevakningsman som jag fortfarande hävdar att det heter, medan mer krassa kamrater aldrig försitter möjligheten att påpeka att jag var malaj. Det var också mina kamrater, så även han som hamnade längst fram till vänster när vi skulle marschera, och som således utgjorde riktkarl. Om vi i största allmänhet var rätt olämpliga som soldater i den blandning av anarkister, närsynta och intellektuella som på den tiden fortfarande tvingades till militärtjänstgöring, men som förpassades till depåtjänst (nej, inte malaj!) så var vår riktkarl det i synnerhet.
De flesta människor förstår att det kan vara bra att markera stegen lite om andra ska kunna falla in i takten, men det var en förmåga vår riktkarl inte besatt. Han promenerade, oavsett löjtnantens skrik, och vi andra att bara att försöka promenera i takt med honom. Det lyckades till slut, efter ganska många timmars nötande runt grusplanerna på det skjutfält vi var stationerade, och vi fick gå vidare till att köra skjutfältsambulans, ställa fram måltavlor och bemanna radion. Att vår olämplige riktkarl inte byttes ut berodde på en ganska viktig princip i såväl exercis som livet i övrigt. Det vållar nämligen mer fördröjning och bekymmer att börja fundera på vem som är lämpligast att anslå takten än att bara anmoda folk att falla in i den takt som finns. Exakt steglängd och frekvens spelar nämligen mycket mindre roll än att man faktiskt kommer igång och går i takt, även om den takten inte är optimal.
Det här är svårare än man kan tro att förstå sig på i vår värld av styrkesport än man kan tro, eftersom den är utpräglad individualistisk. Varför ska någon annan bestämma vilken träningstid som är bäst, eller vilken dag vi ska köra ben på? Det kommer alltid att gå att diskutera, men det snabbaste sättet att få någon träning gjord är att falla in i den träningstid eller rytm som någon har börjat med, istället för att kalla till klubbmöte om vilken träningstid som är lämpligast. Om någon bildligt talat har hamnat längst fram till vänster i klubben eller träningsgänget, så fall in i deras tempo. Du kanske tar längre och taktfastare steg, men det är viktigare att det marscheras än att det görs i din takt.
