Jag har en god vän som jag hade mycket kontakt med för några år sedan som hade fattat intresse för styrkelyft, och till och med kastat sig in i riktiga tävlingar, utan någon vidare framgång. När jag fick frågan om några teknikaliteter runt lyftteknik, eller om det möjligtvis var ingångsvikter så påpekade jag ganska bryskt att det spelade i princip ingen roll eftersom det ändå var väldigt långt till resultat som överhuvudtaget var acceptabla. Vännen ifråga var alltså oduglig på styrkelyft relativt sätt, men eftersom vår vänskap var rätt solid så ledde inte min bryskhet till att vi blev osams, utan istället till ett rätt högljutt påpekande om att jag var likaledes oduglig som stöd och uppmuntrare.
Men det är ju onekligen en intressant principfråga. Skulle jag ha gett något tips och förtigit vad jag trodde om de faktiska chanserna att lyckas? Å ena sidan måste ju folk få hålla på med även sådant de är odugliga på utan att jag lägger mig i det. Jag ansvarar ju inte för att alla i världen bara håller på med sånt de är bra på, de kanske helt enkelt tycker det är roligt att lyfta småvikter. När jag har funderat på den här typen av situation, som uppstår i allt från styrkesport och armbrytning till sång och musik eller bilkörning så har jag kommit fram till att det i huvudsak är en sak som gör att jag inte kan hålla tand för tunga. Det är inte någon skala av oduglighet jag utgår ifrån, där jag låter allt över en viss nivå vara, och säger till om allt under det tänkta tröskelvärdet. Nej, det som gör att jag säger ifrån de gånger jag gör det är när det är någon jag verkligen tycker om som håller på att lura sig själv, eller till och med i en del fall blir lurade av andra.
Jag tycker inte att jag har någon förpliktelse mot varken armbrytningen eller andra styrkesporter som gör att jag tvunget måste se till så att inte klåpare håller på med, de får gärna vara med. Men jag tycker det är jobbigt när människor jag tycker om blir ledsna för att de har trott på något som aldrig var sant, och uppvaknandet blir väldigt bryskt. Kliver man ut i en kvaltävling till Sveriges Starkaste Man utan att kunna genomföra grenarna, och där och då inför publik tvingas att vakna upp och inse att man inte alls kan konkurrera så kanske man hade uppskattat om någon som visste innan faktiskt sa till, precis som man uppskattar om någon väcker en när man håller på att försova sig.
Jag menar verkligen inte att man inte ska vara med om man inte är tillräckligt bra, det kan man visst vara, bara man är medveten om förutsättningarna. Men är man inte det så tycker jag att det är snällare att väcka någon lite försiktigt i god tid, innan någon annan häller en hink kallt vatten över dem. Så om du någon gång tycker att jag inte är sådär jätteuppmuntrande om de planer du drömmer om, så kan det vara mitt sätt att lite försiktigt knuffa dig i sidan och säga: Du, det är dags att vakna nu.
Vad din väns yttersta mål att nå optimal framgång i tävlingarna då? Eller ville han bara ha hjälp med att slipa tekniken?
I just det här fallet rörde det sig om att optimera resultatet i en specifik tävling