I den komprimerade lilla värld som kallas för strongman råder det två läger. Det ena lägret, vi kan kalla dem för nostalgikerna, tycker att det var bättre förr. De tycker att atleterna var bättre och mer karismatiska, grenarna var mer allsidiga och arrangemangen var mer storslagna då. Det andra lägret, som vi kan kalla för modernisterna, tycker att det är bättre nu. De tycker att grenarna är tuffare och mer utmanande, vikterna är större, atleterna är starkare och publiken är mer hängiven nu för tiden. Självklart vill de två parterna att det ska vara på just deras sätt, och båda sidorna har bra argument för deras åsikter. Nostalgikerna tycker att det var bättre förr när grenarna inte var lika standardiserade och dessutom gynnade de som klarar av att knyta sina skosnören utan att bli andfådd. Modernisterna tycker å andra sidan att det är bättre nu när grenarna är utformade efter att få fram den som faktiskt är starkast, oavsett deras förmåga att knyta sina skor.
Personligen står jag med ena benet hos nostalgikerna och det andra hos modernisterna. Jag gillar den gamla epoken lika mycket som den nya. Jag ser charmen i att bära ett stenblock till man nästan svimmar, och samtidigt tycker jag att det är oerhört häftigt att se när någon stadig pjäs råpressar en stock på 220 kg över huvudet. En sak är säker: sporten ser inte lika dan ut i dag som den gjorde för något decennium sedan. Anledningen är dock inte lika säker. Strongman har, som så många andra sporter, utvecklats. Att atleterna är större och starkare i dag än någonsin tidigare finns det inga tvivel om, men är det en följd av att själva sporten har utvecklats, eller har sporten formats efter atleternas utveckling? Om man väljer grenar och vikter likt Arnolds så kommer de största och tyngsta atleterna att ha en märkbar fördel, och de andra kommer få anpassa sig till det rådande läget genom diverse grisbulkar och chipsfrosseri. Om man å andra sidan väljer grenar och vikter som för tankarna till nittiotalets WSM så kommer de rörliga och lättare atleterna att ha en fördel, och då är det deffning som gäller för vissa. Ur ett åskådarperspektiv kan man diskutera huruvida det är en fördel eller nackdel att successivt skruva upp vikterna, för även där lär det vara splittrade åsikter.
Nivån är i dag så skyhög att man tvingas pressa kroppen till det yttersta för att ha en chans, och för en tredjedel av alla som tävlade i WSM 2015 så höll inte kroppen för de enorma påfrestningarna. Man har blivit för starka för sina kroppar, och muskelfästen och diskar vill helst ta ut skilsmässa. Att förebygga skador i strongman som det ser ut i dag är lika enkelt som att bygga korthus i en vindtunnel. Skador hör till, precis som spruckna ögonbryn i MMA och fejktårar på fotbollsplanen. Nu har man förvisso utrustning som till viss del håller ihop kroppen, men det hjälper inte alltid. Modernisterna anser att man kan undvika skador genom att ha fler statiska moment, medan nostalgikerna anser att man kan minska skadorna genom att ta ett steg tillbaka, minska på vikterna och öka distanserna. Vem som har rätt är omöjligt att säga, men att strongman har vuxit ur sin gamla skrud är ett faktum.
