Det är ofrånkomligen så att väldigt mycket i världen är relativt, och även om jag är den första att dra lans för det absoluta, så måste jag erkänna att upplevelser inte kan bedömas på något annat sätt än relativt. Hur du upplever något är med andra ord helt och hållet beroende på vad du har att jämföra med. Vad som är att träna tungt är till exempel väldigt olika beroende på vad man har att jämföra med. Det finns de som tycker att tungt pass innebär att man blir trött, och vill sitta en liten stund efteråt. Sen finns det de som tycker att ett tungt pass innebär att man bokstavligen får näsblod i marklyftet, spyr, inte när man är klar utan innan sista setet, och sedan inte kan köra bil hem eftersom benen inte klarar av att låsa ut så att det går att trycka ner kopplingen.
Märkligt nog kan de här två nivåerna beskrivas likadant, eftersom i båda fallen kan det vara det tyngsta man har gjort, och alltså är i värsta änden på skalan. Han som ville sitta en stund efter träningen, eller hen ska vi kanske säga i det fallet, tror på fullt allvar att de har tränat tungt, medan den som tränar på näsblodsetet har skaffat sig en längre måttstock. Träningspassen går naturligtvis att jämföra och tydligt skilja på, eftersom de kan definieras i siffror, tid och vikter, men upplevelserna är i båda fallen det mest extrema någon varit med om, och upplevs sålunda också som det. Jag var och fiskade i Spanien i somras, och efter en del gäddfiske i Sverige hade jag med mig ett upplevelseminne av hur det kändes med den största fisken jag någonsin fångat på kroken. Det jag upplevde med jättemal i Spanien utökade min upplevelseskala mångdubbelt, och minnet av den största fisken jag någonsin haft på kroken är nu i en helt annan värld, och går inte att förklara för någon som har en 12-kilosgädda som största upplevelse. Den som tycker att del låter skithögt på rallytävlingar och att det är det värsta de har hört får sin skala rejält reviderad om de åker på en top fuel-tävling.
Min poäng är att alla har upplevelser som är det fränaste de har varit med om, och har inga förutsättningar att förstå det som ligger utanför den skalan. Det är naturligtvis bra, för att det innebär att vi kan njuta av det liv vi lever, och det vi får vara med om, även om det inte är det mest spektakulära som finns. Har man haft förmånen att vara med om mycket fränt så är den egna skalan rejält expanderad, så är det svårt att hitta sådant som ytterligare utökar skalan och vidgar horisonten. Så istället för att fnysa åt motionärer som inte riktigt har förstått vad det betyder att ta i, så kan man vara lite avundsjuk. De har fortfarande kvar känsloupplevelsen av att för första gången träna tills de spyr, och efteråt ligga kvar utslagen i omklädningsrummet utan någon uppfattning om hur lång tid som gått innan de orkar resa sig.
