Några har frågat, några vet redan och själv har jag bara så jäkla svårt att förstå det. Tävlingen jag började förbereda mej för i december förra året är Arnold Amateur Strongwoman World Championships i Columbus, Ohio den 4 mars.
Jag har alltså vetat om att jag ska åka i några veckor men jag har fortfarande inte smält det. Det är bara helt galet. Ungefär lika galet som de vikter som ska flyttas i de olika grenarna.
Dag 1:
Stockpress för reps på 75 kg.
Frame Carry 195 kg för ca. 20 m.
Carry medley med Stone of Steel 64 kg, Keg 73 kg och Sandsäck 82 kg, ca 20 m. Max 75 sekunder.
Axle Deadlift för reps på 160 kg
Dag 2 (final):
Stone of steel stone over the bar, reps på 84 kg över 120 cm
SC Mystery Event, ett medley.
Sa jag att det var galet?!
Jag slutade alltså som 4a på Sveriges Starkaste Kvinna i klass -72,8 förra året och tog därmed ingen kvalplats till Arnolds. Men oturligt (tur för mej) kunde en av tjejerna inte åka, och simsalabim, jag fick hennes plats. Detta betyder alltså att jag efter inte ens ett år i sporten ska åka på en av de största tävlingarna som finns för kvinnor just nu?! Nej, jag kan verkligen inte förstå det. Det går bara inte.
Och träningen då, efter julledighet och allt, hur går den?
Well. Jag drömmer mardrömmar om stockpressen, försöker tänka positivt gällande framen och carry medleyt och drar mark så ryggen skriker. Finalen – den har jag inte ens tänkt på. Jag kommer att återkomma med mina tankar och idéer om hur fan jag ska fixa de här vikterna i ett senare inlägg men idag drog jag i alla fall mark. På en måndag, helknäppt. Det är ju tur att man har så schysta polare som inte bangar att ge en en kärvänlig klapp i ryggen om man behöver vakna till lite…
Det här var dagens tyngsta sett, en 4a på 150 kg. Före det drog jag 4×4 på 110 kg och efter en 10a på 100 kg.
Over and out.
Shit va häftigt.
Jobba på och visa vart skåpet ska stå!!