För mig är det en stor ära att få möjlighet att synas och höras på Maxstyrka trots min relativt begränsade tid inom sporten, som jag anar att ni som hört talas om mig förut vet att jag pysslar med: strongwoman.
Min idrottsmässiga karriär har en bakgrund i kampsportens varierade värld. Närmare bestämt Ju-Jutsu Kai på Umeå Budoklubb. Den klubben tog mig till mitt 1:a dan bälte (svart) och jag lärde mig mycket av det. Tålamod, uthållighet, explosivitet och koordination är nog det jag tog med mig mest från den tiden. 8 år blev det och Ju-Jutsun var även en av inspirationskällorna till mitt yrke: lärare.
Efter Ju-Jutsu var det klurigt att hitta en ny sport, jag behövde förändring men visste inte riktigt till vad. Min fästman Henrik Silfvenius har gymmat sedan tonåren och började gymma igen när vi precis träffats och detta gjorde att jag provade på det jag med. I början tänkte jag att vikter absolut inte var något för mig utan jag var i ärlighetens namn mest där för att titta på Henrik…
Efter en tids träning insåg jag att pannbenet jag utvecklat inom kampsporten, och den starka ryggen och bålen som kast bland annat kräver, gynnade jakten på tyngre vikter vilket gjorde att jag snabbt klättrade bland vikterna. Henrik hittade sedan sporten Strongman och det tog inte lång tid för honom att bli väldigt fäst vid densamma. Frågar du honom idag skulle han säkerligen svara något i stil med att det känns mäktigt, utmanade, roligt eller andra bra ord vilka han även använde alldeles i början så självklart ville även jag testa på denna beryktade sport.
Första gången jag testade strongman (woman) var allt utmanande. Det var tunga vikter, det var tunga objekt, det var tungt att släpa/pressa/lyfta ALLT som fanns där hos Gothenburg Strongman. Själva träningen var på en parkering och som toalett hade vi gräset bakom lokalen. Det var rått, tungt men någonstans förjävla skönt. Ingen prestige, inga höga hästar och ingen ursäkt för att inte ta i för kung och fosterland. I februari 2015 deltog jag i min första Strongwoman- tävling: Atlasstenen i Borås där jag fick möjlighet att för första gången träffa andra tjejer som också trivs bland skitiga vikter, däck och annat. Jag hittade en av mina idag närmsta vänner där och lyckades vinna.
Vinsten gav mig självförtroende och en liten tanke om att våga vara med i Sveriges Starkaste Kvinna. Tanken blev verklighet i november 2015 då det var dags att mäta sig med några av mina personliga idoler: Anna Rosén och Donna Moore. Med mig hade jag min coach och fästman Henrik samt en nyfunnen vän och träningspartner: armbrytarvärldsmästaren Fia Reisek. Jag tävlade i öppen klass och slutade trea i Sveriges Starkaste Kvinna medan atleten Anna Harjapää krigade till sig tredjeplatsen i Queen of the Vikings.
Med ännu fler starka kvinnor runt mig gav tävlingen mig blodad tand och en enorm känsla för vad 2016 kan ge. I år är planen att deltaga i tävlingar utomlands, med siktet inställt på England.
Gothenburg Strongman kommer alltid betyda hemma för mig och grabbarna och kvinnorna där har format min grundenvishet och styrka. Jag kommer trots nya arbetet i Kungshamn och flytt hit försök komma ner till Rävlanda och Stark Hälsa för att få träna så mycket det går.
Dessa större och mindre stycken beskriver väl lite hur min bana inom Strongwoman varit hittills och hur jag har kommit dit jag är idag. Såklart är det inte riktigt så enkelt men känner du som läser att du vill rota lite i min norrländska, envisa hjärna så är du närsom välkommen in hit till min blogg. Jag vill delge mig med tankar och idéer om träning, sömn, mat och allt annat som jag tycker är intressant. Sen kommer det nog säkerligen komma med ett och annat egensnickrat trams också, men det tycker jag om.
Josefin
