Folk tenderar att i största allmänhet kalla atleter, förebilder eller folk de tycker om för legender lite till mans. Om det beror på att de saknar språklig kompetens för att beskriva något positivt om dem de gillar utan att ta till ett av de tyngsta orden, eller om det beror på att deras egen kunskapshorisont är så begränsad att de tycker att lite allmänna framgångar ger en legendstatus vet jag inte. Helt klart är dock att det har gått inflation i begreppet. Varken framgångar eller några roliga anekdoter räcker för att skapa en legend, det behövs något mer. Det behövs en berättelse som är så stark att den går bortom frågan om sanning, siffror och resultat, bortom den egna vänkretsen, bortom redogörelsens kranka blekhet och får ett eget liv. Det blir helt enkelt en legend.
Vilken bekräftelsetörstande facebookanvändare som helst blir inte heller legend, det måste finnas ett element av absolut medvetenhet, självförtroende, självklarhet som ingen skulle få för sig att ifrågasätta. I våra kretsar finns några sådana. Jag ska berätta om dem så blir orimligheten i att kalla någon legend baserad på ett par segrar tydlig. I strongmanvärlden är Bill Kazmaier den tydligaste. Att jobba sida vid sida med Kaz är både en förmån och märkligt. Vansinnet, självförtroendet och medveten om sin egen styrka märks i uttalandet: ”Kaz -81 är den starkaste man som någonsin funnits. Det finns ett par killar som är i närheten, och det är Kaz -82 och Kaz -83.”
Inom svensk armbrytning har Andreas Rundström den enda riktiga legendstatusen. Han räknade sina SM-guld utifrån vilka år han hade deltagit, han la sina nycklar och plånbok i segrarpokalen innan tävlingen så att han säkert skulle få med dem hem efteråt. Han spöade hela det georgiska landslaget på rad när de vågade sig till Golden Arm i Eskilstuna, Rundströms hemmaplan. Och det finns ingen hejd på berättelser om efterfester, utmaningar och märkligheter han varit delaktig i. Man kan inte heller tala om legender inom styrka utan att nämna Ricky Bruch. Han som gav segerintervjuer innan tävlingen, för att det blev enklare så. Jag hade förmånen att jobba sida vid sida med honom under fri-idrotts-EM i Göteborg 2006. Ricky var klädd i träningsoverall och för liten hatt och hade fått Vanheden att se elegant ut, men när en 10-åring framknuffad av sin far bad om hans autograf svarade han: ”Det ska du få! Hur gammal är du? Det ska jag säga dig, att mina rekord kommer att stå så länge du lever.” Det, mina vänner, är en legend.
Det här är bara tre, det finns fler, men kanske inte så många som du tror. Om du undrar vilka andra som kommer på fråga i min bedömning så är det de som både säger, och har täckning för, det som Johnny säger. Ni vet han i the Devil went down to Georgia, som blev utmanad av djävulen att spela fiol med en guldfiol i insats mot hans själ. ”I´ll take that bet, and you´re gonna regret, ´cause I´m the best there´s ever been.”
