Jahopp. Ännu en vecka har gått och en hel del träning har blivit gjord. Tisdagen bjöd på mark från den där förbannade lådan. Att starta med stången en decimeter lägre än normalt är fasen lurigt alltså. Hur som helst, hela dagen spenderades med dödsångest inför passet men väl på gymmet och tillsammans med mina fantastiska coacher och klubbmates så gick det ändå rätt bra att lyfta. Mitt problem sitter framförallt mellan öronen men också i att jag inte lyckas utnyttja mina bens fulla potential utan drar alldeles för mycket med ryggen. Passet fokuserades därmed på att jag ska få med mej de där kycklinglåren redan i starten och ja, jag tror jag börjar fatta vad det är jag pysslar med där uppe på lådfan. 10 kg höjningar och singlar upp till 150 kg blev det. En sak är i alla fall säker: Det går mycket bättre om jag INTE stirrar ner på tårna när jag lyfter. Upp med blicken, upp med bröstkorgen, upp med stången, Klar’t. Hur svårt kan de vara liksom?!
Fortsatte passet med lite stötar från bockar. 50, 60, 70 kg gick som en dans. Tills Nicklas frågade mej hur mycket jag har stött som mest. Eh, typ det här svarar jag, varpå han slänger på en 10a till. Fegisen i mej växte sig minst dubbelt så stor och en hel arme av hjärnspöken gick till attack. Hjälp, det här har jag aldrig gjort förr, det är ju läskigt att ha vikter över huvudet och blablabla. Jäkla joll. Så, fegbom som fan. Hivar upp stången över huvudet men istället för att våga kliva in under den kliver jag ifrån den. Vafan liksom. Nästa gång, då jävlar. Fegis.
Min rygg har ju varit lite lätt fucked up ett tag, vilket beror på att mina sätes- och benmuskler varit helt galet spända. Det här har gjort att jag både fegar när jag lyfter, vilket gör det mycket tyngre och att jag inte har kunnat aktivera benen ordentligt i lyften. Så efter passet fick min stackars rumpa och lår en brutal omgång med armbågsmassage och våldsstretching. Satan i helvete vad ont det gör, men bättre blir det så det är bara att bita ihop och skylla mej själv för att jag har slarvat med stretchingen…
Igår, fredag, den ordinarie markdagen. Vad vore fredagsmyset utan fredagsmark liksom? Stämningen på gymmet var på topp, de flesta av oss drog mark, medan vissa av oss dansade, stod på händer och gjorde glädjeskutt istället. Nämner inga namn… Jag fortsatte att nöta på mina upphöjd jävlar. Nicklas sa nått om att det viktiga var att det såg bra ut och att jag inte behövde gå så tungt idag. Så jag värmde upp med ett gäng lätta sett som jag varvade med att stretcha och rulla runt på min rosa bandyboll för att skrämma bort den där nästankramp-känslan i länden. Fick förslaget att prova på poledance för att öka rörligheten men innan den meningen var avslutat kom högljudda protester och ett konstaterade om att jag är för mycket grabb för det. Skönt när man slipper att försvara sig själv mot sånna påhitt.
Vi ökade vikterna med 10 kg åt gången och jag drog en lätt 2a på 130. Tydligen ändrar jag min fotplacering medan jag drar och får bättre tryck från benen efter första lyftet. Så vi justerade startläget och så blev det ännu liiiite lättare att lyfta. Ungefär här fick Nicklas fnatt och höjde igen. 140 kom lätt och lika så 150. Så jäkla skönt när man märker skillnad från pass till pass sådär. Lite smått nöjd med mej själv ser jag hur en av mina kära klubbkamrater går fram till stången, ställer sig på lådan, med ryggen mot stången och drar upp skiten bakom sig. Snacka om förnedrande! Det värsta med att vara en lite kalv bland stortjurar är helt klart att hur stark jag än blir kommer jag alltid vara klenare än dem. Hur som helst så fick jag order om att plocka upp 150 kg en gång till och det gick ju bra. Sen säger Nicklas att det är dags att gå på 160 kg, skickar ut mej från gymmet för att ladda och sen var det bara att dra. Stången kom upp, ingen dog och bäst av allt – ryggen gjorde inte ont! Förutom på Serie 1an i Styrkelyft som gick för någon vecka sedan så har jag inte varit upp på de här vikterna sen innan jul vilket har känts sjukt stressande inför Arnolds, men nu så, nu är jag på banan igen.
Det viktigaste är ändå att man har starka strumpor!
Efter marken blev det lite ryckbenböj med pinne och lätt kabelrodd där jag följer med så långt fram jag kan med armarna för att stretcha ut den där ryggen. Efter det trodde jag att jag var klar för dagen, men råkade vid ett svagt tillfälle nämna att jag inte bänkat på länge vilket självklart resulterar i att jag fick spela bänk också. Med argumentet att ”det här är bra för din stockpress”. Jahopp, bara att tacka och ta emot då. Tydligen var bänkformen rätt god i alla fall. 50, 60 och 70 kg flög upp precis som det ska och det var väl lagom tänkte jag. Det tänkte inte han som bestämmer som höjde en 10a till. En 2a på 80 och nu var jag nästan helt säker på att jag var klar. Men så ser jag Nicklas komma gående med fyra stycken små, röda 2,5 kg vikter som han lägger på stången, flinar och säger att nu är det dags för dej att du lämna din komfortzon. Ajfan tänker jag, drar åt handledslindorna och lägger mej på bänken. Får 90 kg i händerna, sänker stången, nuddar bröstkorgen, börjar pressa och upp kommer det. Reser mej förvånat och frågar om det var jag som gjorde det där men möts bara av ett skratt. Så mycket fredag! Sen får jag klart för mej att en gång är ingen gång och att jag måste göra det igen. Sagt och gjort så klämmer jag upp min andra singel på 90 kg. Mot 100 kg!
Idag stod det inget mindre än grenträning i Storvik på schemat. Började med lite lätta farmers innan jag gick på framen. Som vanligt är det Stisse som styr när det gäller grenarna och planen var att hålla det lätt och smidigt med fokus på snabba starter och bra speed. Tyvärr hade vi inte tillgång till den stora lokalen idag så jag fick springa 10 m, sätta ner och vända vilket gör det hela bra mycket tyngre. Både 160 och 180 kg kändes ändå hur lätt som helst och plötsligt var jag uppe på 200 kg i alla fall. Så det kan bli… Fortsatte med några snabba vändor på 160 kg och fokuserade på att börja gå så fort jag lyft framen från marken för att inte slösa tid i onödan.
Vi fortsatte passet med stockpress. Den lättaste stocken i Storvik väger 60 kg och har ungefär en mils vidd mellan handtagen och är därför sjukt obekväm att leka med. Både 60 och 65 kg kändes ändå lätt men väl uppe på 70 drog jag den rak upp i min stackars haka och tappade balansen. Ett försök till på 70 och den satt där den skulle. Puh. Vi bytte till en större stock på 73 kg men med normalt grepp. Av någon anledning är det mycket svårare att hinna in under stocken när den är större. Eller så är det bara för att jag fegar. Eller en kombination. Det tog mej i alla fall fyra försök innan jag lyckades sätta den på raka armar. Första försöket var inte ens ett försök utan bara en vändning. Både andra och tredje bommade jag för att jag inte vågar gå in under stocken i stöten men på sista var jag tillräckligt grinig och bestämd för att äntligen sätta den. Så jäkla skönt, nu kan jag fortsätta att roa mej med att stå på huvudet…
Och i vanlig ordning så fastnade en del av allt tok på film. Enjoy!
Nu ska jag stretcha!
Over and out.
