På den tiden jag arbetade som språklärare på ett naturbruksgymnasium så bestod den absolut största utmaningen av att förklara för de små liven varför de överhuvudtaget skulle läsa språk. Det var knappast med drömmar om högre lingvistiska studier de sökte till just ett naturbruksgymnasium, så ingången var oftast att de tyckte språk var något onödigt som tog tid från gödselskyfflande och kaninklappande. Dessutom så tycktes de ju ha klarat sig ditintills i livet med sitt i huvudsak enstaviga vokabulär, så varför denna plåga?
Min ganska långa motiveringsprocess för att möta ointresset inleddes med ett citat av Steffo Törnqvist, som faktiskt är en utmärkt journalist i tillägg till att han förstår sig på cigarrer, ostar och andra njutningsmedel. ”Om du inte kan uttrycka det du menar, så tvingas du att mena det du kan uttrycka”. Om du bara får ur dig enstaviga läten så kommer med andra ord att vara det folk tror att du har i huvudet, och så kommer du att bli behandlad därefter. Nu är kanske inte just den varianten det vanligaste problemet, det är snarare folks oförmåga att uttrycka någon slags mellanregister över hur de känner som ställer till det. Om din enda och ständigt återkommande reaktion när du hör om diverse brott eller annat du ogillar är ”Nackskott” eller ”De ska dö” så får du finna dig i att inte bli tagen på allvar. Det är nämligen ytterst få som orkar med att prata med någon som förordar dödstraff för i princip allting, särskild som vi i Sverige inte har dödstraff för något, då vi inte tycker att det är speciellt civiliserat, och är en av de saker som skiljer oss från regimer och idioter vi säger oss vilja bekämpa.
Det kanske kommer som en överraskning för dig, men generellt så tror folk att du faktiskt menar något du hela tiden säger, och även om det inte är så många eller svåra tankar du tänker, så går de inte att läsa om du inte uttrycker dem med ord. Samma brist på nyanser finns numera också åt det positiva hållet. Goda vänner tycks inte längre finnas, alla tycks vara ”bästa” eller i särskilt generande fall, ”bästaste”. Du kanske tycker att det är ett fint sätt att relatera till dina vänner, men det är det inte, det är utarmande och gör att du inte har något kvar när du verkligen vill uttrycka det absoluta. Det får till exempel effekten att du upphöjer din senaste fitnesskompis, vars nya selfie du gillar, till samma nivå som din barndomskompis som kanske har gått igenom eld för dig.
Dessutom kan det få konskevensen att någon faktiskt räknar med att du ska uppföra dig som ”bästaste kompisen” och därmed räknar med dig när de verkligen behöver hjälp. Vilket är helt ok om det verkligen var det du menade, men kan leda till en del sorg och besvikelse när det visar att du egentligen bara menade att ni är bekanta. Det mesta av världen utspelar sig någonstans emellan dödstraff och enhörningsglitter. Det vore skönt om fler kunde lära sig att uttrycka det.
