Jag vill gärna använda den här källan till att försöka prata om saker jag tycker är viktiga. Psykisk ohälsa är en av dem och jag tänkte försöka förklara hur jag menar att det hänger ihop med träningen för mig.
Prestationsångest för mig är ett sätt att tänka kring prestationer som om det ter sig uttryck som ångest och inte för med sig något gott för individen – dvs tjusningen med att prestera. När jag sätter upp mål, stora som små så försöker jag alltid att göra målen så realistiska som möjligt för att minska glappet mellan vad jag vill och vad jag faktiskt kan. Sedan menar jag inte att det är dumt att sätta höga mål – sålänge det finns en rimlig tid eller möjlighet att genomföra målet på. När det gäller träning så har den ofta varit ett sätt för mig att hantera press och stress från andra ställen i livspusslet och träningen har aldrig varit speciellt fokuserad på att det är just träning (läs svettigt och tungt) utan mer varit ett sätt att göra av med energi och frustrationer och känna glädje i min kropp.
Konceptet individuell sport lockar mig något oerhört då det ger mig en utmaning i att hantera ångest kring en prestation (då prestationen är min ensam) men samtidigt ett utrymme för mig att tävla med mig själv och mot mig själv. Jag försöker tänka på att hantera mig själv som jag hanterar andra när det gäller att sätta press och berömma men har insett att det är otroligt mycket svårare att se ens egna styrkor än andras. Så är det då för mig.
I tävlingssammanhang blir prestationsfokuset såklart större och utmaningen i att hantera den pressen tycker jag varierar från tävling till tävling. För mig är det nästan värst två veckor innan.. Det är där prestationsångesten kickar in och jag tänker på om jag förberett mig tillräckligt, tränat på tillräckliga vikter, ätit tillräckligt osv. Detta fokus på “tillräckligt” brukar suddas ut närmare tävlingen, och nu när det bara är några dagar kvar så infinner sig ett enormt lugn för mig. Det blir ett slags drömskt tillstånd då jag nästan hela tiden går runt och tänker på känslan precis innan en gren ska starta och alla celler i kroppen är så laddade att minsta lilla ljud får dem att vilja börja skjuta ut kraft. Det är den där känslan som får mig att ändå vilja tävla, och vilja arbeta med prestationsångesten. För att inte låta tvivlet vinna och för att våga tro på att jag kan. Sen är det också en sammanhållning som heter duga jag är ute efter.. Ryggdunkarna, hejja-ropen, euforin i att dela någon annans glädje, oset av styrka (eller svett?).
Jag vill känna att kroppen är mer än bara hur den ser ut, jag vill kunna göra saker med den. Jag tror att vad som började som en trots till att kvinnor “inte är lika starka som män” har blivit viktigare och viktigare för mig. Jag vill kunna visa för alla att vi kvinnor är förbannat starka. På riktigt.
