Det är märkligt att det ibland kan skilja så mycket mellan det andra tycker att vi behöver, och det vi själva tycker. Ska vi vara helt uppriktiga så är det ofta rent objektivt så att andra har en mer korrekt bedömning av vad vi behöver än vi själva, allra helst om det råkar vara så att det är fler som har identifierat behovet. Det är dessutom ganska vanligt eftersom det oftast är sådant som är fullständigt uppenbart för vem som helst.
En ganska vanlig situation är att folk som är klena i ryggen, och därmed har ganska lätt att få ont i densamma, verkligen borde träna ryggen. Att det bör ske företrädesvis med marklyft är ju inte någon direkt kärnfysik att räkna ut. Trots att detta är uppenbart så är det ofta förhållandevis svårt att få sagda syltrygg att ta detta till sig. Varken tillsägelser eller välvilliga demonstrationer brukar hjälpa utan ryggen lindas i bomull och blir ömtåligare och ömtåligare tills den till slut går sönder på riktigt. Att säga till mig eller andra rundnätta personer att vi skulle behöva skära ner något på dessertosten är oftast inte heller särskilt framgångsrikt, och strategiskt framlagda matscheman eller broccolistjälkar gör ingen skillnad alls, trots att det borde vara till stor hjälp.
Att hjälpa någon med ett problem eller ett behov de inte själva har identifierat är nämligen i det närmaste omöjligt. Nästan all hjälp måste nämligen på något sätt tas emot, och vi tar inte emot sådant vi inte tycker att vi behöver. Det är därför ordet behovsanalys ibland kan bli lite missvisande, för det är egentligen inte det faktiska objektiva behovet som behöver analyseras, utan det upplevda behovet, och det är inte alltid samma sak. Tyvärr är det så krasst att vilket det objektiva behovet är blir helt oviktigt, eftersom det ändå inte kommer att gå att möta om inte den det gäller håller med om det. Duktiga PT:ar vet naturligtvis det här, och börjar med det upplevda behovet. Vad har klienten tänkt sig, vilka mål har den, och vad tycker den behövs. Vi som inte är proffs utan blir otåligt irriterade på att folk inte förstår sitt eget bästa är en helt annan sak, och ofta så stångar vi oss blodiga med att försöka få folk i vår närhet att förstå det som är helt uppenbart. Det är just det synbart uppenbara som är det knepiga här, för det blir väldigt frestande att bara dra igång med hjälpen utifrån det som syns, och så kan stångningen vara igång.
Så om det kommer in någon på gymmet som ser ut att behöva förbränningsträna i något halvår innan de gör något annat alls, så kom ihåg att inte ens Jesus hjälpte folk utifrån vad Han själv tyckte. De allra flesta kunde nog klura ut att den blinde tiggaren Bartolomeus som satt bredvid vägen och skrek behövde kunna se, men den bedömningen räckte inte. Hur mycket religionsfobiker man än är så kan det vara läge att följa Jesus exempel och börja med att ställa frågan: Vad vill du?
