När jag för några år sedan arbetade med stadsutvecklingsfrågor besökte jag en del städer i studiesyfte, för att se vad de hade gjort bra, och hur de planerade och drev den utveckling de ville se. Det blev ofta ganska tydligt att mindre städer ofta kunde ha bra planer, men saknade drivkraft eller resurser för att verkligen få det att hända. Det finns otaliga skisser på utvecklingskontor runt om i landet på sådant som hade blivit alldeles fantastiskt om det någon gång hade blivit genomfört.
Lika tydligt blev det i större städer, där den ekonomiska drivkraften, folkmassan och företagsamheten helt enkelt är så stark att den inte låter sig styras. Oavsett om någon har ritat någon fin illustration att presentera för någon beslutsfattare eller inte så svampar det upp försäljningsstånd, uteserveringar, graffitti, gatukonst, gatumusiker för att det finns förutsättningar för det, inte för att någon hunnit bestämma att det borde finnas. Möjligen är det här något som syns lite mindre i Sverige, dels för att städerna och folktätheten är mindre, men det finns också ett annat skäl. Det svenska samhället är väldigt ordningsamt och på ett lustigt sätt lagstyrt liberalt. Allt av det uppräknade finns förvisso i de större svenska städerna, men på ett ordnat sätt som lite förstör det roliga. Lagliga graffitiväggar är ändå något av en paradox, och tänk om alla försäljningsstånd i China town i Bangkok skulle ta hänsyn till att det är tillräckligt breda passager på gatan. Jag tror knappast att försäljarna på Las Ramblas i Barcelona bryr sig om någon kvalitetskontroll på det de säljer.
När jag först hörde om Crossfit för åratal sedan så tyckte jag att grundtanken lät väldigt bra. Träna med det som finns till hands, rep, lådor, räcken och vad du hittar att lyfta på. Lite som strongman fast för vanliga svaga människor. Döm av min förvåning när det snart uppenbarade sig en varumärkeskontroll som får OS att verka tillåtande, det ska skaffas speciella lådor , rep och annat, och Gud hav barmhärtighet med den som säger sig bedriva Crossfitträning utan tillstånd av visst sportklädesföretag. Hela tanken med att träna var helst med vad helst är plötsligt borta, och istället nertvingat i en låda. Sällan har uppmaningen ”Think outside the box” känts så relevant. Lyckligtvis finns det andra som också bedriver liknande träning numera, eftersom drivkraften att träna enklare och mer ursprungligt är starkare än vad varumärkesoket kan kontrollera.
En annan tränings- och konstform som fascinerar och imponerar på mig är parkour. Att anpassa och utveckla sin fysiska förmåga till den stadsmiljö där man ändå rör sig har lett till en häpnadsväckande och tillsynes okuvlig förmåga. Att då bygga särskilda parkourparker för ändamålet känns som att lära gaseller att springa på bana. Det är ingen hemlighet att jag ogillar standardisering inom strongman där grenar likriktas och blir en redneckvariant på styrkelyft eller tyngdlyftning. Strongman ska vara lejon som jagar och biter ihjäl det som kommer i deras väg. Inte 20 meter zebra på tid, eller gnu med grimma för att vi redan har testad greppet i buffel för distans innan pausen. På savannen är det alltid rättvist för den starkaste.
