MAXstyrka

Jahopp. Nu har jag landat lite här i Sandviken och börjat smälta det senaste året av studier, träning och tävlingar, typ, lite i alla fall. Egentligen har jag nog inte alls fattat vad som har hänt… Jag har i alla fall börjat mitt nya jobb och lyckats klämma in några pass med styrkelyft i fokus så här veckorna innan SM. I snart ett år har styrkelytandet varit sekundärt för mej men jag har ju kvalat till SM och tänker vara med så det var väl på tiden att göra något vettigt av den träningen också. Eftersom jag har tävlat mer än vad jag har tränat under våren och prioriterat grenträningen framför tunga benböj så har jag oftast kommit ner till gymmet och varit trött och sliten, haft ont lite varstans och inte alls pallat med att göra som coach vill. Efter SSK -82 lovade jag coach att hålla mej borta från tunga stenar och lastbilar tills SM är över och det har jag faktiskt lyckats rätt bra med. Någon morgonpromenad kan ha bjudit på någon press med ett litet träd eller sten eller så men…

Så, första veckan efter SSK -82 bestod mest av att försöka få en envis kramp i länden att släppa. Tävlingen bjöd som sagt på ett pers i kron då jag drog sju reps på 170 kg och det satte sig rätt ordentligt i ryggen på mej. Men det var det fan värt! Nu har i alla det värsta i ryggen släppt och jag kan köra på utan några större hinder, med undantag från mina hjärnspöken då. För att komma tillbaka på banan har jag fått en massa massage, stretchat och jollat runt med lätta vikter i framförallt vändningar och böjar. Det har blivit några lite tyngre pass också. För ungefär två veckor sedan fick jag order om att böja och det gjorde jag. Coach ordinerade två reps och öka vikten med 10 kg varje set. Första setet var 100 kg och kändes varken bra eller dåligt. Jag gnällde lite till coach som morrade och sa åt mej att fokusera, la på en tia till och ja, som vanligt känns det ju bättre om man faktiskt tar i som man ska. Jag tror inte att jag riktigt fattade förrän det var över vad Nicklas hade haft för plan och någonstans där på vägen så slutade jag lägga märke till vad det var för vikt på stången och bara gjorde det jag skulle istället för att tänka och känna efter. Senaste halvåret har jag som bäst gjort en singel på 130 på träning men den här dagen kändes tvåorna på både 120 och 130 som papper. Så låg 140 kg på stången, bara 2,5 kg under vad jag hade som sista vikt på serie 2an, jag laddade, kände adrenalinet rusa i kroppen och ja, det var kanske inte lätt som papper men det gick, och det var någon form av tangerat pers. Här trodde jag nog att jag var klar men så skickade Nicklas ut mej i korridoren för att ladda om medan han la på ytterligare tio kg på stången. Jag gick in i min bubbla, slutade att både höra och se vad som fanns runt mej men när jag kom in igen märkte jag hur hela gymmet liksom stannade upp. Alla mina underbara klubbkompisar hejade på mej och det enda som fanns i mitt huvud var att stången skulle upp. Jag kände återigen hur adrenalinet började sprida sig i kroppen, gick fram till stången, la den till rätta över skuldrorna, backade ut, gick stabilt ner, vände och började trycka och sakta men säkert kom jag upp. Pers på träning! Nu var jag övertygad om att jag var klar men än en gång sa Nicklas åt mej att ladda om. Jag var nästan säker på att det inte var möjligt. Att framkalla de adrenalinpåslagen som jag får är sjukt jobbigt och jag kände mej helt färdig både i kropp och knopp, men har coach sagt att jag ska så är det bara att göra. Så än en gång gick fram och tillbaka i korridoren, försökte hitta energi nog för att lyfta men kände mej egentligen helt tom. Efter några skrik och stamp i backen gick jag ändå fram till stången, tänkte att det kan ju inte gå mer än åt helvete och så var det bara att böja. Någonstans på vägen upp märkte jag att stången faktiskt rörde på sig, och år rätt håll dessutom. Lite långsammare än förra lyftet men på ren tjurskallighet kom den upp. Pers, pers och tangerat pers, det är fan inte varje dag.

Efter det passet fick jag en känsla av att på SM skulle det fan kunna gå bra men då började mina knän att gnälla istället. Troligtvis för att både mina lårmuskler och höftböjare är aningen överspända så med massage, rullande på min rosa bandyboll och en del stretch så ska det nog bli bra. Kanske.

I och med att jag inte har prioriterat styrkelyft så har bänken varit den övning som jag brytt mej minst om och därmed har jag nästan upplevt att jag har gått bakåt på vikterna snarare än att öka sedan förra året. Men så en dag, när jag kom hem från jobbet, var lite halvstressad och skulle ner på gymmet så hade jag fått punktering på bilfan. Förbannad och less cyklad jag ner och coach var inte sen att ta vara på min frustration som resulterade i kanske mitt bästa bänkpass någonsin. Det kändes nästan som att vad han än la på stången så kunde jag trycka det. Så med lite jävlar anamma kan det kanske bli ett nytt pers på SM.

Och marken… Marken borde kanske vara den gren jag känner mej säkrast på men i och med alla tävlingar i strongwoman där jag blivit tvungen att byta från sumo till smal stans och dragit reps från alla möjliga olika höjder så känns den allt annat än naturlig. Den får gå som den går helt enkelt. End of story.

Mitt i den här så kallade uppladdningen så kan jag ha råkat kladdat lite bläck i armhålan också. Det var inte alls vad jag hade planerat men man får som skylla sig när man råkar säga till Korven att det vore coolt med ett par huggtänder under armen. I ungefär samma sekund som jag hörde mej själv säga det så började han rita i min armhåla och sen fanns det liksom ingen återvändo. Det här med impulskontroll, ja, ni vet… Hur som helst. Efter ungefär en halvtimme hade jag helt slut på kaxighet och pep och skrek och grina lite om vart annat tills vi var klara.

Men vill man vara fin så får man lida pin och såhär fantastiskt fin blev den i alla fall.

Och sen blev det midsommar också. Jag var ledig från jobbet och genom spöregn körde jag ner till Syster i Stockholm. I vanlig ordning så vet man aldrig vad en vistelse i Stockholm kan komma att innebära. Det här midsommarfirandet bestod i alla fall av en hyfsat klassisk midsommarlunch med allt vad det innebär, den enda skillnaden var bara att vi åt den klockan sex på kvällen. Efter det kan det ha blivit en och annan rövkrok, smultronplock och allmänt skitprat. Runt tiotiden kom vi på att vi hade en massa hamburgare som skulle grillas, tände grillen och elda lite mer än nödvändigt, jag menar, vem tycker inte att det är roligt att spruta på extra tändvätska?! Burgarna, självklart med extra bacon, blev i alla fall sjukt goda!

Efter två sena nätter, allt för oregelbundet matintag och fyra dagar med vila från gymmet var jag i alla fall tillbaka. Måndag morgon och vi på Sandvikens AK fick finbesök från Eskilstuna då Emil Gustafsson som har svenskt juniorrekord i bänk i -120 kg och Cattis Hodgkins kom upp för att lyfta tillsammans med vår egen lilla bänkpresstjärna Joel Sundelin. Det här med morgonträning har nog aldrig varit min grej och i vanlig ordning gnällde jag och Joel ikapp samtidigt som Nicklas slet sig i skägget, håret har han redan rakat av i förebyggande syfte. Jag spelade bänk, en drös med lite tyngre singlar och därmed mitt sista tunga pass inför SM. Tisdagen bjöd även den på tidig träning med småpojkarna och vår bänkdrottning Lisa. Jag gjorde några tappra försök att böja, vilket kändes rätt bra tills mina knän sa ifrån lite väl argt. Efter passet drog vi till Monroes och fyllde på med ordentliga mängder av kött och jag blev glad igen.

Igår hade coach ordinerat vila och sa uttryckligen att jag varken fick gå ut och springa, lyfta stenar eller grenar. Men han sa ingenting om att jag inte fick simma, leka med hundarna eller stå på huvudet, så det kan ha varit vad jag pysslade med innan jag klev på ett dygnspass på jobbet och nu sitter jag här med en gofis till valp och väntar på att klockan ska bli träning.

 

Så, det var vad jag har pysslat med de senaste veckorna och jag SKA bli bättre på att uppdatera här (Erika hotar mej med att jag inte får kramas med hundvalpen) men vad vill ni läsa om? Kom gärna med tips eller frågor!

Over and out!