Ni som har dragits in i samtal om samhällsekonomi med mig har med stor sannolikhet råkade ut för mina förklaringar om vad jag tycker är fel med dagens syn på akademisk utbildning. Om samtalet försiggår över en cigarr och en konjak kan jag bli ganska långrandig, så det är i sig inte nödvändigtvis något ni har missat, alldeles särskilt som jag nu tänker förklara det för er ändå. Jag hävdar att det längre tillbaka i tiden var så att man gick på universitet och annan högre utbildning som en investering, alltså med sikte på att det skulle ge något i livet: En Return On Investment som man säger i affärsvärlden.
I vårt samhällssystem är det en helt rimlig syn, eftersom det inte bara är du själv som investerar i din utbildning, utan det gör även det samhälle som betalar för utbildningen, och i förlängningen alltså alla de som betalar skatt in i systemet. Du förväntade dig en utdelning på det du investerade i tid, svett och pengar i form av bättre arbete, högre lön och liknande. Samhället i sin tur förväntade sig utdelningen bättre rustad medborgare, som kan hjälpa andra såväl som sig själv, både med skatteinbetalningar och med sin kunskap.
Det jag tycker mig ana numera är att allt fler utbildar sig utan krav på avkastning, de struntar helt enkelt i om det ger någonting i förlängningen, och går utbildningen för dess egen skull, och för att de tycker det är roligt att lägga några år på något som intresserar dem, men som de egentligen inte har för avsikt att göra något av. Det hade i sig varit helt ok, om man hade varit ensam om att ha investerat, men det är man inte, inte i det svenska utbildningssystemet. Utbildningen har betalats med samhällets medel, och om man utnyttjar den utan avsikt att det ska ge något tillbaka till samhället så konsumerar man upp det samhället tänkt som en investering. Inte ok, och faktiskt något som förr eller senare måste hanteras av samhället.
När det gäller träning däremot så tycks förhållandet ofta vara det omvända. Trots att vi oftast är helt ensamma om att investera i vår träning så tror vi nödvändigtvis att det måste leda till någon form av avkastning. Visserligen så är det med träning som med utbildning, att den är aldrig helt bortkastad, men så länge du inte har utnyttjad någon annans eller gemensamma resurser så är det faktiskt helt ok att bara göra det för sakens egen skull. Det var länge sedan jag tänkte att den eventuella träning jag gör ska leda till någonting, vare sig det gäller armbrytning eller gym, ändå händer det nu och då att jag tränar av hjärtats lust. Jag tycker nämligen att själva träningen är rolig, och det spelar mig ingen roll att jag inte optimerar den så att den faktiskt leder till något. Det är inte heller någon annans resurser jag tar i bruk, utan jag behöver bara svara inför mig själv för bortslösad tid och i förekommande fall, pengar. Det är helt ok när det gäller träning. Det är däremot inte ok när det gäller skattefinansierad utbildning.
