För fjärde året i rad har jag deltagit på senior SM i styrkelyft. Första året var jag en klen liten tunnis som vägde in i -63 kg klassen och fick en total på 300 kg. I år vägde jag in på 79,9 kg, tävlade i -84 kg klassen och krigade ihop en total på 400 kg. Mycket har hänt sedan jag började med styrkelyft, och vore det inte för att min fantastiska coach Nicklas har fått mej att tittat tillbaka på vart jag kommer ifrån och på vilka förutsättningar jag hade med mej ner till Norrköping så hade jag förmodligen varit besviken på min prestation. Men med facit i hand så är jag så jäkla glad, nöjd och till och med lite stolt över mej själv.
Efter förra årets SM var jag så nära att ge upp. Mitt mål var då att kliva över den magiska 400 kg gränsen och att få stå på pallen men kroppen ville inte. Ungefär allt som kunde gå fel gjorde det och jag stod där med den snöpliga fjärdeplatsen bara 2,5 kg efter bronsmedaljören. Det var då strongmanträningen kom in i mitt liv och jag hittade tillbaka till glädjen i att få lyfta, den glädje som jag under allt för lång tid hade försummat genom att tvinga mej själv att lyfta med smärta. Äntligen fick jag känna mej stark igen och sakta men säkert gjorde kroppen allt mindre ont. Framåt hösten kunde jag till och med ge mej på att köra lite knäböj utan allt för stor smärta i mina knän. Däremot satt det djupt rotat i mitt huvud att det gör ont att böja på knäna och i kroppen kändes det som att jag inte hade en aning om vad jag höll på med. Jag kommer ihåg att jag där och då ifrågasatta om jag någon gång skulle kunna komma tillbaka och böja över 140 kg ingen när fjuttiga 80 kg kändes tyngre än det någonsin hade gjort förut. Hur tråkigt det än var med böjen så hade jag ju all grenträning att fokusera på. Under hösten tränade jag inför Sveriges starkaste kvinna – 72,8. Jag gick med ok och väskor, pressade stock och bar på stenar. Och jag älskade det! Efter SSK var jag med på DM i styrkelyft och Nicklas med sina grymma coaching skills såg till att jag kvalade till nästa års SM. Under vintern fick jag veta att jag skulle åka till USA och tävla på Arnolds och den tunga grenträningen fortsatte. JAg försökte se till att få in lite SL-träning också och mina böjar blev tekniskt allt bättre men varje gång jag skulle upp på lite tyngre vikter så sa kroppen ifrån. Det blev liksom för mycket. Var det inte ländryggen som krampade så var det knäna som skrek och rätt som det var så kändes det som om mina benhinnor försökte bryta sig loss för att flytta till en annan kropp. Tekniken fanns, men inte kraften, vilket satte sig på mitt självförtroende. Jag kanske inte är så stark ändå? Efter Arnolds var min plan att jag skulle lägga mer tid på rehab och styrkelyftet för att kunna satsa mot SM men så råkade jag åka till ett EM-kval i Norge och sen kom beskedet om att SSK -82 kg, som är min klass, skulle arrangeras redan i början av juni och att det skulle gälla som kval till nästa års Arnolds. Återigen var det bara att sätta fart med grenträningen för att lyckas ta en kvalplats och därmed blev mitt böjande, bänkande och markande lidande igen. Efter SSK hade jag fem veckor på mej att förbereda mej för SM. De två första gick åt till att få en envis kramp att släppa i min ländrygg, två gick åt till att träna och den sista veckan gick åt till att vila.
Jag lyckades göra ett tungt böjpass där jag klev upp på 150 kg och det kändes faktiskt riktigt jäkla bra. Dagarna efter kändes det däremot mindre bra då mina knän började jävlas igen. Samma sak gällde bänken. Som strongwoman har jag knappt tränat bänk och när jag väl la mej ner för att bänka insåg jag fort att jag hade tappat trycket i tuttarna. Precis som i böjen kändes det som att jag inte hade den blekaste aning om vad jag pysslade med när jag låg där på rygg och försökte komma ihåg hur man gör när man spänner latsen och tajmar utandningen med pressen. Som tur var så återhämtade sig min överkropp bra mycket bättre än mina ben och vi kunde lägga ganska mycket krut på att få till den där bänken. Det har blivit många tunga singlar för att få tillbaka viktvanan och för att få mej att börja lita på den teknik och kraft jag har. Marken har däremot fått bli mer eller mindre bortglömd. Eftersom jag har haft många tunga tävlingar där jag har slitit med mark på olika vikter, ifrån olika höjder och med olika stänger så har kroppen helt enkelt inte orkat träna den lite mer finstilta styrkelyftsmarken ordentligt. Flera gånger har jag fått ge mej, backa på vikterna eller repsen så fort jag har lastat mer än 120 kg och det säger sig väl självt att det är svårt att utveckla någon slags toppstyrka då…
Det var alltså detta jag hade med mej till Norrköping, en rätt så trött och sliten kropp som inte tränat SL-specifikt mer än bara några få veckor det senaste året. Chansen att jag skulle kunna ta en medalj var lika med noll och därmed var motivationen inte speciellt mycket högre. Vad jag däremot hade med mej som skiljer sig från de senaste två åren var ett grymt stöd från min klubb. Vi var ett tungt gäng på tre atleter och en coach som på fredagseftermiddagen knölade in oss i min bil och blåste ner till Norrköping. Och vi hann väl knappt in i bilen innan det spårade ur. För är det något vi kan på SAK så är det att ha roligt! Jag garvade stundtals så pass att jag knappt kunde se vägen men fram kom vi till slutl. Vi hade hyrt en liten lägenhet som var sparsamt möblerad med några sängar och en bäddsoffa och i köket hittade vi den mista kaffebryggare jag någonsin har sett. Perfekt för tre stora kaffedrickare som alla skulle kunna döda för den första koppen på morgonen… Det första vi gjorde var att leta reda på en mataffär för att handla frukost och ni kan ju tänka er hur det ser ut när fyra hungriga styrkelyftare går runt och försöker komma på hur mycket man äter. Ja, vi kom hem med både 1,5 kg havregryn, ett flak med ägg, sex paket bacon, fil, müsli, mackor, olika pålägg och såklart en burk nutella. (Knaperstekta bacon doppat i nutella är för övrigt bland det bästa som finns.)
På lördagen var det dags för Erika att göra sin SM-debut vilket hon gjorde med bravur. Efter en lätt ingång på tangerat pers bommade hon tyvärr sin andra böj men lyckades ladda om och sätta den i tredje försöket vilket resulterade i pers med 7,5 kg. Även i bänken gick hon in på tangerat pers, stänkte upp stången och gjorde sedan precis lika både i andra och tredje lyftet vilket också resulterade i 7,5 kg pers med massor av mersmak! I marken drog hon också till med ett lätt lyft på tangerat pers som ingång. Även i andra lyftet flög stången upp men gled tyvärr ur händerna. I sista lyftet satt stången fast i händerna men domarna dömde istället rött på en minimal sänkning i utlåsningen. Med andra ord blev det 15 kg pers totalt och mersmak i varje lyft. Den här bruttan går framåt med stormsteg och jag är så jäkla stolt och glad över att få ta del av hennes resa!
Efter prisutdelningen traskade vi hem till vår lya. Junior-Joel, aka ”den lilla killen” på en sisådär 130 kg föreslog spagetti och köttfärssås till middag och sagt och gjort så gick vi iväg till affären medan Erika och coach fick order om att vila. Väl tillbaka i köket insåg vi att vi inte hade någon olja att steka i men som tur var så fanns det ju bacon i överflöd och middagen var räddad. Jag menar, vem uppskattar inte mat stekt i baconflott liksom?! Lagom till maten så anlände vår stortjur, Stisse och sedan drog vi ner på stan och hängde med ett härligt gäng från Måndagsklubben, käkade lite mer och laddade för dag två.
På söndagen var det först och främst dags för tjejerna i klass -72 där vår fina Cicci från MK var med. Klassen dominerades av den fantastiska Annika Zelander som äntligen fick chans att leva ut till fullo i alla sina lyft och plocka hem ett välförtjänt SM-guld. Jag tror ta mej fan inte att någon lyftare inspirerar mej mer än vad den här bruden gör. I varje lyft går hon i med samma fokus och beslutsamhet för att sedan utstråla den renaste lyftarglädjen man kan tänka sig. Och det var ungefär här som jag började känna att det kanske kunde bli lite roligt att lyfta ändå…
På eftermiddagen var det Truckens tur att äntra flaket. Tyvärr var det inte alls hans dag då han fick sina böjar underkända på djupet. Hårda domare kan man tycka… Men det är sånt som händer. Trötta gick vi hem, jag gick och handlade ris till morgondagens matlåda och sen drog vi en burgare på O’Learys. Kött och inge skit ska det va. Enkelt.
Så var det till slut måndag och min tur att lyfta. Jag klev upp och käkade min vanliga gröt till frukost när Nicklas plockade fram Nutellaburken och hävde ner en stor klick i min tallrik. ”Mer energi till tunnisen”. Jag har under mina senaste tävlingar haft som mål att väga in på 80 kg men vågen envisas med att stanna på 79 och någon hundradel. Men nu var jag så gott som helt säker på att jag skulle få kliva över 80-gränsen, trotts att både Nicklas, Erika och Stisse skrattade åt mej och sa att jag skulle väga under. Och tro på fan att de skulle få rätt. 79,9 kg stannade vågen på och ingen skrattade mer än Nicklas. Haha.
Vi satte oss vid ett bord ute i solen, jag käkade mitt ris och försökte förbereda mej mentalt på att lyfta. Både nervositet och pepp var som helt frånvarande, eller ja, jag oroade mej lite för att jag inte kände i princip någonting men Nicklas sa att jag var precis där jag skulle så jag fick väl lita på det då. Jag gissar att min trytande motivation berodde på att jag inte hade något riktigt mål med den här tävlingen för så fort Nicklas sa att vårt mål var att göra 400 kg i totalen så tändes något i mej. På en gång visste jag vad jag behövde göra för att klara utmaningen och då var det bara att köra. Under uppvärmning inför böjen kände jag att jag gick allt mer in i mej själv, Bobby-mode som Erika kallar det, jag var lugn och gjorde det Nicklas sa åt mej. Fokuserade på att göra explosiva lyft och lita på mej själv. Fan, jag kan ju det här! Jag tror att jag värmde upp till 130 nånting och med Amon Amarth i lurarna gick jag omkring i min egna värld. Vi hade satt 140 som ingång, Stisse tog mina lurar och Nicklas drog mej i öronen. Jag skuttade upp på flaket, la stången till rätta över axlarna böjde på knäna, kontrade i botten och ja, stången flög upp. 147,5 i andra kändes precis lika bra och inför sista lyftet gick allt som på automatik. Nicklas klappade till mej på låren, Stisse tog mina lurar och med ett vrål gick jag upp, fullt medveten om hur viktiga dessa kilon var. Utan en tvekan gick jag in under stången, backade ut, fick startsingnal, böjde och efter vändningen kände jag hur stången rörde sig, stabilt, åt rätt håll och boom, nytt pers i böj, 152,5 kg, bara sådär. Med tre vita lampor och världens största flin flög jag i armarna på både Nicklas och Stisse. Med ens kom jag ihåg varför det är så jäkla roligt att lyfta. Det är på grund av de här stunderna som allt slit är så jäkla värt. När huvudet och kroppen samarbetar, när man får ut precis vad man ska på flaket och framför allt, när man får dela det med sina vänner. Lyftarglädje, det är vad det är!
In på uppvärmningen igen. Dags för bänk och när bänkkungen, Joel säger ”nu åker vi till Säffle” så är det ju bara att trycka så stången flyger. Och det gjorde jag. Allt kändes precis som det skulle. Trycket i tuttarna, spänningen i latsen, det var där. Vi hade satt 80 kg som ingång, tangerat pers i viktklassen men dagen till ära ungefär hur lätt som helst. Även 85 kg i andra lyftet, en vikt som jag bommat på tävling fler gånger än jag vill räkna, flög upp utan en antydan till att vara tungt. Vilken lycka! Men en lyftares största fiende är att vara nöjd så utan krusiduller tröck Nickas lurarna i mina öron och skickade iväg mej för att ladda om. Tredje och sista lyftet. 87,5 kg på stången. Jag la mej på bänken, kände hur skuldrorna sög fast i materialet, tröck fötterna i golvet och fick stången i händerna. Huvuddomaren gav startsignal och jag sänkte vikten. Redan på vägen ner visste jag att det skulle gå, spänningen genom hela kroppen var perfekt, stången nuddade bröstkorgen, press-signalen ljöd, jag började trycka och stången rörde sig uppåt, ingen tvekan, bara full fart. Tre vita lampor och ett till tävlingspers! Återigen, denna lyftarglädje. Det här är ju roligt på riktigt.
Så var det bara marken kvar. Min för tillfället stora hatgren. I både böjen och bänken känns det som att jag har hittat min teknik, men i marken, ja, jag vet fan inte vad jag håller på med. Ingången var satt till 147,5 och det drog jag lätt. I andra höjde Nicklas till 160 kg för att nå 400 kg i totalen. Stången släppte lätt från backen och följde smidigt med upp över knäna, men där tog det som stopp, farten tog slut och min höft ville inte alls som jag. Långsamt lyckades jag låsa ut den men domarna dömde 2-1 underkänt på sänkning. Arg som ett bi klev jag av podiet. Tröck lurarna i öronen med Sepeltura på högsta volym. Jag fick några direktiv av Nicklas, en klapp på axeln av Clara Fridén och Stisste spände ögonen i mej och sa att den här ska du ha! Som den tävlingsmänniska jag är fanns det inte på min världskarta att jag skulle misslyckas en gång till. Nu eller aldrig skulle jag ha min 400 kg total och det var definitivt inte en 160 kg mark som skulle få hindra mej. Så många gånger som jag dragit den här vikten vid det här laget. Det blev min tur, jag gick fram till sången, väl medveten om att bara jag får samma fart som i förra lyftet och tajmar utlåsningen bättre så skulle det gå. Och det gick! Jag fick kriga, men det gick, domarna gav tre vita lampor och äntligen var jag där. Jag hade gjort det. I en blandning av skratt och glädjetårar flög jag åter igen i armarna på mina fantastiska coacher, mina klubbkompisar och lyftarvänner. Puh! Äntligen! Jag slutade på en sjätteplats, 2,5 kg från fjärdeplatsen, då jag var lättare än både fyran och femman. Men just den här tävlingen så var placeringen helt oväsentlig, det viktiga var att ha roligt och det var precis vad jag hade.
På tisdagen var det dags för bänkpressarna att leka och först ut var vår Super-Lisa. Vilken stjärna! Nicklas var så nervös att han inte kunde skriva på lapparna så jag fick agera hjälpcoach och shit vad rolig, för att inte tala om nervöst, det var! Vår plan var att plocka en slivermedalj och ja, utan problem var det precis vad vi gjorde. Tre lätta lyft varav det sista på 100 kg och så var det klart. Inga konstigheter, bara power! Näst på tur var Joel, vår nordiska juniormästare. Efter en tung vår med en ofrivillig viktnedgång på 12-13 kg var det dags för honom att göra årets första tävling och det gjorde han med bravur. Efter ett tangerat pers i andra lyftet chansade vi på silver men det räckte inte hela vägen den här gånger och det blev en fjärdeplats istället.
Så var tävlandet över för Sandvikens AK och ett trött gäng tröck ihop sig i Saaben och vi rullade hemåt. Glada och nöjda. Nu några dagar senare har jag börjat smälta alla upplevelser, fortfarande lika glad över min prestation men framförallt så fylld av energi från de människor jag har mött. Lyftarsverige är ta mej fan fantastiskt! Tack till alla som förgyllde mina dagar i Norrköping! Den här helgen struntar jag dock i gymmet och drar in till Gefle Metal Festival istället. Mer ondska åt folket! Skål!
Over and out
