Bland mina många brister finns en tendens att undvika att få tråkig information bekräftad. Beteendet kallas lite elakt för att stoppa huvudet i sanden, och av någon okänd anledning skylls strutsen för att vara upphov till beteendet, vilket inte alls stämmer. Strutsen liksom de flesta andra djur agerar rätt logiskt inför obehag, den flyr eller slåss, den är mycket duktig på båda. Påståendet om huvudet i sanden tros komma ifrån att den faktiskt kan lägga sig ner utmed marken i sandstorm, vilket ju är rätt rationellt, och inte alls är samma sak som vi människor håller på med.
Själv har jag beteendet när det gäller tandläkare, saldo på lönekontot, bilbesiktning och nu och då vågen när det gäller vikt. Jag är den förste att erkänna idiotin i beteendet, eftersom det undantagslöst är så att ingenting blir bättre av att inte hanteras, däremot kan det faktiskt bli en hel del sämre. När jag har försökt att förstå mig själv i det här korkade beteendet så blir en sak uppenbar. Problemet är inte att jag inte vill veta, problemet är att jag vet. Jag vet att jag inte har använt tandtråd, gjort av med lite för mycket pengar för snabbt, att handbromsen inte tar, eller att jag under en längre tid har ätit för mycket och tränat för lite. Det är inte fråga om vaga misstankar, utan tvärsäkra fakta. Hade det varit sådant jag inte hade känt till hade jag ju inte aktivt undvikit det, det hade ju saknats grund för aktiva val.
Det genomgående i mitt fall är att obehaget är förknippat med mina egna tillkortakommanden. Jag har oftast inga problem med att hantera problem eller svåra situationer, det jag tycker är jobbigt är när jag har skapat problemen själv. Det är med andra ord så att jag tycker det är jobbigt att ha brister. Vilket är ett ganska tungt ok att ta på sig själv eftersom vi alla har brister, och det är orimligt att ha en känslomässig målsättning att inte ha det. Det fina med att till slut av någon omständighet få problemet eller bristen rakt i ansiktet är att vi då tvingas göra det strutsen hela tiden har gjort, trots det elaka förtalet, nämligen att möta situationen med en åtgärd. Så länge vi bara vet, och inte agerar så kan ett problem vara precis hur stort som helst, eftersom det då bara finns inne i huvudet, och det finns inga gränser för fantasin.
När vi slutligen agerar så blir problemet konkret, vilket märkligt nog nästan alltid är en lättnad. Det beror på att vi då får prislappen på att åtgärda problemet, och vet att problemet bara är så stort som den åtgärd som krävs. Om åtgärden är ett antal extra tandläkarbesök, så må det vara tråkigt, men förlorar sin kapacitet att känslomässigt hota oss med mer. Om besiktningen sätter en tvåa på handbromsen och vi får det bekräftat, plus dåliga däck som vi inte tänkt på, så må kostnaden bli högre än vi tänkt, men det får en konkret form som kan hanteras. Jag jobbar på att bli bättre på det. Hur hög kostnaden i livet än är för den nödvändiga åtgärden, så kommer den att döda problemet. Det gör inte att gå runt och bara veta om det.
