Jaha, vad händer nu då såhär efter SM och min minimala styrkelyftssattsning? Ja, planen var då i alla fall att dra igång med en ordentlig grundträningsperiod med siktet inställt på EM i Strongwoman i december. Men först har en helg tillbringats på Gefle Metal Festival. Två dagar med arg musik i långhårigt och skäggigt sällskap men framförallt, utan en enda tanke på att träna. Syrran och vänner från Stockholm kom upp och härjade, men bäst av allt var ändå att jag fick spendera tid tillsammans med min vän Micke; den där 200+kg bänkaren som en gång för en sådär fyra år sedan sa åt mej att komma ner till Dönje, där gubbarna fick mej att ramla på min, då jäkligt beniga, rumpa i ett tafatt försök att göra ett ryck. Förmodligen precis vad jag behövde. Sällskapet och musiken alltså, inte att ramla på rumpan…
Men på söndagen, då var det dags! Första grenpasset på en halv evighet, typ. Och som grädden på moset så hade vi, jag och Erika, både Sofia från norr och Stella från söder på besök just den här helgen. Så vi fyra brudar packade in oss bilen och brummade iväg till Storvik. Solen stekte och vi släpade ut våra farmersväskor som fick stå för uppvärmningen. Vi härjade vidare med diverse pressar, välte däck och lyfte sten. Och dra åt helvete vad roligt det var. Som jag har saknat detta! Helt lyrisk satt jag i soffan efter passet och bara flinade och försökte tala om för de andra hur fantastiskt detta var. Efter det passet kändes det som att jag var nykär i sporten och riktigt taggad på att få träna. På riktigt. Inte bara ladda för tävlingar och sen städa ihop resterna som återstått efteråt, utan att få börja om och göra någonting vettigt, ifrån grunden.
Sen började jag ett fasligt flängande fram och tillbaka till Bollnäs. Det första jag gjorde var så klart att hälsa på, på mitt gamla gym, Dönje, där allt en gång började. Mina favoritgubbar var där och slängde tekniktips på mej. Eller rättare sagt ”när du för en gångs skulle är här och tränar så får du ta och göra som jag säger!”. Vilken innebar pausböj och efter böjen blev det mark. Massor med mark. Tior på 110 kg, blandat med skitprat och skratt. Avslutade även med militärpress mest bara för att få en anledning till att hänga kvar lite längre. Efter passet åkte jag ut till min stuga där jag skulle tillbringa några dagar tillsammans med min bror, och eftersom jag varken hade el eller vatten svängde jag förbi en sjö och tog ett kvällsdopp på vägen ut. När jag väl kom fram till stugan så insåg jag att ”inget vatten” även betydde ”inget att dricka” och ”inget att koka kaffe på”. Så då var det bara att köra in till stan igen…
Dagen därpå kom en rörmokare som efter mycket om och men lyckades sätta in en ny varmvattenberedare och fått igång vattnet, som i sin tur rann ut, som ett fint litet sommarregn, under stugan… Så då var det bara att börja riva runt bland rören tills han hittade vad som var trasigt och kunde fixa det. När både el och vatten fungerade igen så var nästa steg att försöka få ordning på det kaos som vi hade lyckats skapa där. Vår stuga ligger på gården där vi har vuxit upp och som vi nu hyr ut och i samband med att vi tömde boningshuset så, ja, ni vet hur en stuga lätt kan bli som ett lager, där möbler hamnar huller om buller och det liksom bara fylls på med saker utan att man själv liksom gör något, typ? Ja, lite så var det. Så där stod vi med prylar överallt och började fundera på om; det där blåa skåpet kunde stå i det där hörnet, så vi kunde sätta tv’n där bredvid. Skitbra, och så fortsatte det med; vilka högtalare ska vi ha? Vart ska förstärkaren stå? Och viktigast av allt; vart är kartongen med alla TV-spel?! Och ungefär där kom vi på oss själv och började garva åt våra prioriteringar. Men det är just i sådana stunder som jag inser hur mycket jag älskar min bror. Så otroligt olika men ibland på exakt samma våglängd. Och jag menar, den som inte har vett att ge sitt 8-bitars en hedersplats, den förtjänar inte att äga ett. Så det så.
Brorsan och hans lilla familj stannade typ en vecka och jag åkte fram och tillbaka mellan stugan och jobbet i Sandviken och låtsades att varje ledig dag var en minisemester. Och även om man inte blir utvilad av att flänga fram och tillbaka och att hela tiden ha saker att göra så blir man det nog av atmosfären här uppe. I alla fall såhär efteråt. Jag har fått sova i mitt tonårskrypin – mitt härbre, eller häbbre som vi säger hänne uppi, jag har tagit otaliga kvällsdopp i Fällviken men framförallt har jag fått vara hemma. Hemma i mitt Hälsingland. Efter att i flera år känt mej otroligt rotlös så har jag äntligen insett att den här platsen alltid kommer vara hem, och att det är mitt. Hur mycket sorg och saknad jag än känner över att vår mamma inte finns här så finns det så mycket kärlek i varenda lite vrå på gården.
“Det är hit man kommer när man kommer hem”
Mellan jobb, stugstädning och all rallykörning fram och tillbaka så har jag också hunnit med träna en del. Och när jag inte har hunnit med gymmet har jag letat reda på en gammal stock och gjort knäböj och utfall, klängt i en gungställning eller trädgren och gjort chins eller helt enkelt kört sprinter på någon gräsplätt. Finns det bara lite vilja och kreativitet så är hela världen ett gym, om så bara för några minuter.
Till helgen kom även vår syster upp och mitt i allt stök var det åter igen dags att ställa in sig på festivalmode. Karlslundsfestivalen, två dagar av en trallvänlig punk, Bollnäsmetal och gamla vänner. Hela fredagen spenderades ut i solen hos Chulle och Gisela. Vi varvade gräsmattehäng med några dopp i polen innan Chulle tände grillen och styrde upp allt från baconinlindad halloumi till chilimarinerat kött. Behöver jag säga att jag hade det bra?
Lördagen började med jobb, fortsatte med ösregn och bakluckeparty men slutade till de ljuva tonerna av både Asta Kask och M.I.D innan jag somnade någon gång i gryningen i mitt kära häbbre.
Söndagsmorgonen tillbringades i soffan tillsammans med brorsan och hans lilla knodd på tre år. Givetvis spelade vi tv-spel, först Super Mario och sedan Mariokart, och jag kunde inte riktigt hålla mej från att introducera lillen för denna fantastiska värld. Ingen kan vara stoltare än jag när han sitter där och med kontrollen i händerna, ögonen stint fästa på tv-skärmen och med ett leende på läpparna medan han kör åt fel håll på banan. Efter ett alltför jobbigt hej då körde jag än en gång över skogen tillbaka till Sandviken och jobbet. Tillbaka till verkligheten och tillbaka till gymmet.
Mellan allt flängande hit och dit så har vi faktiskt börjat komma i ordning också. Stugan ser inte längre ut som ett upp och nervänt kaos utan har hamnat lite mer på rätt köl.
Och träningen då. Fokus just nu ligger på att bygga en starkare överkropp för att kunna pressa tunga stenar över huvudet på EM i december. På gymmet blir det därför mycket militärpressar, allt från tior ner till fyror och utöver det en massa fjantande med ”byggarövningar” för att få någon slags volym på axlar och armar. Hur jolligt det än känns att stå där med hundbenshantlarna eller i kabelmaskinerna så tycker jag nog innerst inne att den här variationen på träning är rätt rolig. Eller så är det bara för att jag älskar gymluften så mycket… Här om dagen blev det i alla fall en sväng till Storvik för ett pass tillsammans med Stisse, som för övrigt har kvalat till sin tolfte(!) raka final, och som vanligt blir ingenting lätt när tjuren är i närheten. Farmers som uppvärmning och efter några vändor med 80 kg väskorna blev det ok, min hatövning. Jag har inte gått med ok sedan SSK -82 i Hindås och tänkte att 170-190 kanske var en lagom vikt men efter lite teknikjusteringar från Jeppe såg det tydligen så pass lätt ut att Stisse var tvungen att smyga ner några viktskivor till. Efter en bekväm vända med någonstans över 200 kg på axlarna flög tävlingsdjävulen i mej och jag kom att tänka på att min vän Stella hade knatat några steg med 235 kg på oket. Jag hann knappt tänka klart tanken innan jag hade bestämt mej för att jag också måste prova. Jag sa till de andra att jag bara skulle ta några steg, kanske försöka gå halvvägs och fick något i stil med ”varför går du inte hela vägen” till svar. Ja, varför gör jag inte det tänkte jag, gick in under oket, spände magen, lyfte upp det och började gå. Efter halva vägen kände jag att oket ville glida ner från axlarna men med djävulshornen ute fanns det inte på världskartan att det fick hända och jag valde istället att öka tempot för att komma över till andra sidan. 12 m, bara sådär. Det kanske inte är så tokigt att gå med ok ändå? 235 är alltså vikten som kommer att vara på öppna SSK i oktober, då för 20 m, så jag har lite att nöta på… Anyway. Tack Stella för inspirationen. Och återigen tack till alla som hejar och peppar, både på plats och på avstånd. Det betyder så oerhört mycket. Tack!
Over and out
