Puh! Jag har mer eller mindre precis återhämtat mej efter en helg i Småland och finalen i Sveriges starkaste man. Det börjar nästan kännas lite tröttsamt att hela tiden säga att jag har så galet mycket att göra, hur jag flänger än hit, än dit, men det är fasen så mitt liv ser ut nu. Dagarna går i ett och jag hinner knappt hem innan det är dags att gå och lägga sig för att sedan vakna till ett alarm som tjuter, oavsett om det är helg eller vardag. Och nu var det väl ett tag sedan jag skrev igen men tiden har inte riktigt funnits och jag kommer knappt ihåg vad som händer om dagarna. Det är tur att Instagram finns så jag kan kika tillbaka på allt tok jag hittar på. Hur som helst, i torsdags så hoppade jag in i bilen nästan innan jag ens hade hunnit sluta på jobbet, för att köra dryga 50 mil ner till Jönköping och världens bästa Hedvig. Efter att ha kört större delen av vägen i spöregn blev jag lagom förvånad när jag på fredagen vaknade upp till något slags Medelhavsklimat med strålande sol och över 30 grader. Helt underbart! Vi spenderade dagen inne i stan, lyxade med islatte, tog selfies med Vätten som bakgrund och klappade hästar.
Sedan var det dags för mej att köra vidare till Vaggeryd där jag mötte upp några av Sveriges starkaste brudar och hjälpte till med förberedelserna inför finalen. Med hjälp av tre lastbilar med släp och en sådär 1200 lastpallar byggde vi läktare runt det som kom att bli arenan. Tanken var att vi skulle ha tränat tillsammans på kvällen men framåt en åtta-nio när var vi färdiga med läktaren var vi ganska överens om att gymmet inte var ett alternativ. Däremot så hade Linnea grävt fram några stenar hemma hos sig och efter en sen middag kunde vi inte låta bli att gå upp och prova lyfta dem lite. Jag menar, vem vill inte lyfta sten i mörkret sent en fredagskväll?! Haha. Jag bara älskar att umgås med folk som är lika tokiga som mej.
På lördagen var det dags, timmarna innan finalen skulle dra igång sprang vi alla runt som yra höns och försökte rodda på alla möjliga håll och kanter. Jag och Linnea ansvarade för en egen lite tävling där vi lät publiken gå med 200 kg ok och 90 kg väskor i ett medley för snabbast tid där vinnaren fick en grill.
Och vilken final sen! Vår egen Stisse, Trucken från Hofors gjorde sin tolfte raka final och fortsätter efter alla år i sporten att både imponera och inspirera. För att inte tala om konstapel Martin Forsmark som drog 400 i mark och plockade tre grensegrar från Årsjö. Och Årsjö, som trotts att han precis kommit hem från Världens Starkaste Man, med en skadad ljumske och ett taskigt knä visar att han är herre på täppan och för åttonde året i rad vinner finalen. Vilken jäkla krigare!
Efter tävlingen var det dags för oss roddare att plocka ihop och städa undan. De där 1200 lastpallarna skulle tillbaka in i lastbilarna och all utrustning tillbaka ner i gymmet. Jag vill inte ens tänka på hur många pallar jag har lyft… Men är man ett bra gäng så bli nästan vad som helst roligt och efter en pizza slice eller två så var vi på banan igen. Någon gång frammåt kvällen rullade den första lastbilen bort från parkeringen där endast några sporadiska magnesiafläckar skvallrade om att något spektakulärt hade hänt på området.
Vi åkte hem, sprang genom duschen, drog en borste genom håret och fick på oss lite mindre skitiga kläder innan vi åkte iväg till banketten och efterfesten. Väl där blev det käk, skitprat, armbrytning och skratt i överflöd tills vi knappt orkade stå upp längre och det var dags att köra hem för att sova.
På söndagen hade vi såklart planerat in ett träningspass och vid lunch satt jag och Linnea i bilen på väg till Petra och Sebastian och deras fantastiska gård. Den där solen och den fantastiska värmen hade bytts ut till regnväder men fast beslutna att köra Conan’s hoppade vi upp på ett traktorflak och Sebastian körde iväg för att hämta hem den.
Vi värmde med lite mark och hoppades på att regnet skulle ge sig men det fortsatte envist så vi turades om att stå under ett träd är vi inte körde. Conan’s Wheel är en av grenarna på EM och det här var första gången jag provade grenen. Då kommer vi att ha 160 kg för distans, alltså så många varv som möjligt, så vi tyckte att det verkade som en bra idé att checka läget. Men efter att jag knatat ett inte överdrivet bekvämt varv med 140 så kändes 160 ganska övermäktigt och jag tappade armen efter bara några steg. För att vara ett första försök känns det ändå rätt OK och nu vet jag precis vad jag behöver träna på.
Efter träningen var vi självklart ut i kohagen för att klappa kalvarna och sedans var det dags för mej att köra mina dryga 50 mil hemåt. I både mörker och regn blev det en ganska jobbig körning med många kaffestopp. Inte undra på att jag blev trött kanske…
Just nu sitter jag i alla fall i min stuga i Bollnäs. Jag hade ett dygn ledigt från jobbet och tänkte att det var en bra idé att åka hit för att vila, dricka kaffe, prata skit och spela tv-spel. Men så fick jag ändå några timmar över igår och kunde inte riktigt låta bli att gå ut skogen och leta fram några stenar som skulle kunna gå att pressa över huvudet. Som jag har tjatat om ett tag nu så kommer en av grenarna på EM att vara press över huvudet med natursten, upp till 60 kg och ja, min presstyrka är inte vad den borde så jag har lagt mycket fokus på just pressar i olika former den senaste tiden. Oftast köra jag strikta pressar med stång på gymmet eftersom det är smidigast men nu blev det äntligen dags att ge sig på en lite tyngre seten över huvudet. Och även om den försökte döda mej så gick det ganska bra. 49 kg kom upp och nu är det ”bara” 11 kg kvar till 60…
Jag tycker att alla pressgrenar är lite läskiga eftersom man ska upp med något tungt rakt ovanför huvudet. Jag menar, ens självbevarelsedrift eller överlevnadsinstinkt bara skriker att det är idiotiskt. Och det här är verkligen en typisk sådan gren som det krävs att man är lite extra dum i huvudet, eller bara inte så rädd om sitt liv för en sten har inga handtag och är ännu mer otymplig och svårbalanserad än en stock. Att få upp stenen till bröstet är inga större problem och när jag väl står där med den framför hakan känns det också rätt stabilt, men mitt i pressen, precis när det är dags att skjuta fram skallen för att få stenen rakt över sig, där vill jag på reflex bara kasta den framåt istället. Man borde kanske börja träna med hjälm på…
Hur som helst, det viktigaste med gårdagen var att jag vann Mario Kart-turneringen!
De senaste två veckornas träning har som sagt bestått av mycket pressar men också en del nötande i den där förbannade dräkten som förhoppningsvis ska kunna ge mej nått extra kilo i kronlyften på öppna SSK i oktober.
Det kommer att bli en jäkligt tung tävling och jag har lite svårt att fokusera på den eftersom det inte är min viktklass. Men jag vill ha en till tävling i kroppen innan EM och den ligger bra i tiden så jag kör. Och om jag har tyckt att 200 kg i ok har varit tungt tidigare så kan det gå och slänga sig i väggen för på SSK ska vi gå med 235! Sa jag att det är galet? Jag har i alla fall varit upp på vikten vid två tillfällen och även om det känns som att jag blir en decimeter kortare för varje gång så har jag i alla fall kunna gå några metrar. Framförallt så känns det som om min avsky inför oket har släppt på bara de senaste tre passen. Förr var det en hatövning med råge och nu känns det till och med lite kul. Jag har ju en tendens att få för mej att jag inte utvecklas, men Facebook påminde mej om att för ett år sedan fick jag kämpa för att vingla fram med 180 som nu får räknas som uppvärmning. Så det tar sig. Och apropå det så är det ganska precis fyra år sedan som Micke tog med mej till Ladan, där Anna Rosén tränar, och jag fick se henne och Malin lyfta sten och gå med ok. Där och då tänkte jag att jag aldrig skulle kunna göra något dylikt, mest för att jag var rätt övertygad om att min bräckliga lilla kropp på knappa 60 kg skulle gå av på mitten om jag provade. Inte helt otippat så lyckades de övertala mej till att i alla fall prova att lyfta upp oket, som vägde säkert hela 130 kg(!) och gå några steg. Typ tre om jag inte mins fel. Det var i alla fall gristungt för lilla mej. Så än en gång slår jag ett slag för att titta tillbaka och se vart man kommer ifrån. Hur viktigt jag än tycker att det är med specifika mål, så som vikter eller tävlingar, så vore de helt obetydliga om jag inte med jämna mellanrum stannade upp och tänkte tillbaka på vart jag var när jag började eller för bara ett år sedan.
En lagom dos självinsikt, mycket kaffe, en gnutta idioti, en skvätt rastlöshet och ett gäng fantastiska människor, det är receptet på framgång och lycka det.
Over and out.
