Det fanns en tid när jag trodde att jag alltid kunde bestämma mig för lite vad som helst, när som helst och så skulle jag klara av det, i alla fall i fråga om kost och träning. Ett antal tillfällen sedan dess har gjort mycket tydligt för mig själv att så inte alls är fallet, det krävs vissa förutsättningar för att det ska bli något av det hela. Man kan kanske kalla det ökad självkännedom, jag vet att jag just i ett visst skede av livet tycker andra saker är betydligt viktigare än att hålla träningen så regelbunden som egentligen skulle vara optimalt, och så länge de sakerna är viktigare för mig känslomässigt så spelar det ingen roll vad jag bestämmer, jag kommer fortfarande att göra det som är känslomässigt viktigast för mig.
Jag är heller inte tvärsäker på vilka faktorer det är som tippar över vågen åt andra hållet, även om jag börjar se vissa mönster. Jag har vissa skamgränser i vikter och repsantal som jag tycker illa om att hamna under, likaledes så finns det nog i alla fall i bakhuvudet en likadan gräns i kropsvikt uppåt, när jag tycker att det helt enkelt inte går an. Kanske är den största triggern för mig när jag börjar misstänka att folk omkring mig inte tror att jag kan göra någonting åt det, att jag vill men inte kan. Då blir behovet av visa att jag bestämmer över mitt eget liv väldigt stort.
Oavsett vilken sammansättning av omständigheter som ligger bakom att jag nu och då får ett ryck, så finns det en sak som jag faktiskt kan variera med ren vilja, och som kräver lite medvetenhet för att det ska bli bra. När man väl är igång, man har gått till gymmet, och har kastat chipspåsar så ska man göra det mesta möjliga av tillfället. Väl på gymmet så är det inte så mycket svårare att köra sex set än fyra, och om man ändå ska låta bli bearnaisesåsen så kan man ligga gärna se till att hela måltiden är bra, ur näringssynpunkt sätt. Faktum är att till och med morgonpromenader verkar helt rimligt om man ända har börjat. Jag tror att det sämsta man kan göra då är att tänka i termer som skynda långsamt, vi tar lite i taget, och så vidare.
Om det nu är så att ett okänt antal anledningar har samverkat till någon form av motivation, så ska man nog använda det momentum man har till att få lite resultat, både direkt fysiskt, men också beteendemässigt. Självfallet kommer tillfällig inspiration att falna tids nog, just därför är det alldeles utmärkt att göra det mesta av det medan man kan. Det är inget konstigt med att en järnbit svalnar med tiden och blir svårare att bearbeta, det är just därför man ska se till att banka skiten ur den medan den är varm. Det kommer alltid en tid när man kommer att behöver värma järnet igen, men att låta bli att hamra för att man vet att det kommer att svalna är direkt korkat.
