Det finns en ganska självklar förklaring till att vi pratar mycket om just det vi pratar om, som finns alldeles utmärkt uttryckt i Bibeln. Närmare bestämt i Matteusevangeliet 12 för er som gärna vill ha med källhänvisningar för att tro på något. ”Det hjärtat är fullt av talar munnen”. Det här är en självklar mänsklig mekanism, det är ytterst få som över tid har sådan självdisciplin att de lyckas mörka vad de har inombords, och bara säger väl genomtänkta och regisserade saker. Det vanligaste är helt enkelt att orden är ett läckage från hjärta och tankar.
Det här är faktiskt något ganska bra, det gör det enklare att förstå människor och vad som driver dem, och det ska till ganska mycket medieträning för att det ska gå att dölja. I SD:s fall skulle sagda medieträning vara ett evighetsprojekt, och att försöka se till så att hatet inte läcker ut där skulle få tätningen av Hallandsåsen att verka som ett grupparbete i skolan. Hade nu den moderna IT-teknik och de sociala medier som finns i vår tid funnits då Jesus sa det där om vad hjärtat är fullt av, så skulle nog inte talar munnen vara den enda konskevensen han anger, utan också Instagram-poster och facebookinlägg skulle nog hamna med.
Det är med andra ord så att det vi skriver, postar, retweetar och delar vidare ger en ganska så träffande bild av vad som är viktigt för oss, och vad vi tycker är bra. Om du inte tror mig så ta och bläddra tillbaka genom din egen historia på sociala medier, så kommer du raskt att upptäcka hur bra du tycker allt är, och dessutom frestas att reposta saker och ting, något som ju facebook har upptäckt att vi har en benägenhet att göra och därför nu och då påminner oss om det, med förslaget att vi ska vältra oss i självgodheten ett varv till. Det är om du gör den tillbakablicken med lite eftertanke som det faktiskt kan vara en ögonöppnare, och en anledning att fundera över om du låter rätt saker uppta dig dagarna i ända.
Det är här selfies blir en snudd på otäck företeelse. Det är inte så att jag inte både tar och lägger ut selfies, även jag är egenkär. När jag tittar tillbaka upptäcker jag dock tack och lov att det är vanligare att jag delar sådant jag upplever, ser, eller är med om, och bara i ett mindre antal fall är det bilder på mig själv. Hade förhållandet varit omvänt så hade jag blivit orolig, om det mesta av mina bilder hade varit bilder på mig själv så hade jag tyckt att jag blivit så egocentriskt att det vore direkt skadligt. För om mitt inre bara läcker bilder på mig själv, då innebär det att det är det som fyller mig, och om det fyller mig så finns det inte så mycket plats över för något annat. Vill man i så fall ändra på det förhållandet så krävs det lite mer djupgående ingrepp än det en vän sa till mig, ironiskt om vår tids egocentrism. ”Nog om mig, nu pratar vi om dig. Vad tycker du om mig?”.
