När man diskuterar egenskaper hos människor så kommer man ganska snart till frågan om arv eller miljö. Enklare uttryckt om en viss egenskap är medfödd eller genetiskt betingad, eller om den är skapad av miljö eller aktivitet under den egna livstiden. I vår värld kan det väl miljö i det närmaste anses vara träning, även om det finns fler aspekter av miljö än bra träningsaktivitet. I våra mindre sporter blir det naturligtvis ganska tydligt att det i mångt och mycket faktiskt är miljön som är den springande faktorn. Strongman och armbrytare dyker upp i mängd på den plats där det redan finns någon som håller på. Det är knappast så att Storumans befolkning har en extremt mycket lämpligare genetik för armbrytning än resten av Sverige, däremot så finns där en miljö som utvecklar armbrytare. Storuman är inte det enda exemplet, det finns ett par platser till med armbrytargetton i landet, där det inte finns någon rimlig grund att tro att genetiken skiljer.
Gym med en lite specialiserad inriktning tenderar också att ha den här effekten, vare sig det är inom byggning, strongman eller styrkelyft. Den rena motsatsen är lite ovanligare, att någon kommer fram som är väldigt bra på något utifrån en ren genetisk lämplighet utan att ha fått någon hjälp av miljö. Det tror jag inte så mycket beror på att det vore omöjligt, extrem genetik kan räcka väldigt långt, men det är naturligtvis så att vi aldrig hittar dem om det inte finns någon som helst miljö som kan fånga upp dem.
Spelar det här överhuvudtaget någon roll för gemene man som tränar? Ja, jag tror det. Vi har en tendens att ställa arv och miljö emot varandra när de i själva verket är komplement. En ganska liten del genetisk lämplighet kan blomma ut ganska ordentligt i rätt miljö, och med rätt träning, och det är ytterst få som är helt utan genetisk lämplighet. Av alla de armbrytare som finns i Storuman så kommer inte alla att bli världsstjärnor, men tack vare att miljön finn som komplement till det genetiska arvet så kan en del bli det. Dels på grund av den faktiska träningen, dels på grund av tillhörigheten och den uppmuntran det är träna tillsammans med likasinnade, oavsett vilket genetiskt arv var och en har. Det finns nämligen ingenting att vinna på att ställa de två emot varandra, oavsett vilken nivå det än är på så blir det bäst när de samspelar.
Till och med träning utan någon som helst talang blir roligare i rätt miljö, och om talang finns så kommer den att utvecklas fortare.” I trygghetsnarkomanernas land” beskriver fenomenet i den negativa aspekten med en fenomenal liknelse, jag tror att det är författarens far som är upphovsman till det, och det är lika tillämpbart i den positiva aspekten inom våra sporter. ”Arv och miljö förhåller sig inte till varandra som olja och vatten, mer som gin och tonic.”
