Ni vet när träningen har gått bra, när allt bara flyter på, när man flänger än hit och än dit och livet bara leker och sen BAAM! Dunderförkyld?! Japp, det är jag just nu. Jag tycker sjukt synd om mej själv, jag snorar, hostar, nyser, svettas och fryser samtidigt och om vart annat. Jag fick till och med lov att sjukanmäla mej från jobbet en dag. Det händer liksom inte… Och som om inte det vore nog så blir jag såå. jäkla. rastlös! Så dör jag inte på grund av förkylningen så lär det bli av tristessen. Snarf.
Helgen var sådär fantastisk som bara en riktig träningshelg kan vara. Fredagen bjöd på finbesök från Göteborg i form av bänkpressaren Sandra Jakobsson, kanonkul träning med gänget på Sandvikens Atletklubb och käk på Monroés. Viktiga samtalsämnen avhandlades. Ni vet, typ hur man bygger snyggast rumpa eller vilken biceps pose som är den bästa.Tydligen är det ljuset som är det viktigaste…
Och på lördagen klev jag upp långt före solen för att köra ner till Kungsör där jag äntligen fick träna med några av mina brudar igen. Och vilket jäkla gäng vi var! Bland annat Sveriges starkaste kvinna i -63, Linnéa som, som allt, imponerade med sin enastående styrka. Min fina vän Stella som en gång för alla visade att Strongman och framgång mest av allt handlar om pannben. Angelica som med bara tre grenpass i ryggen har bestämt sig för att ställa upp i Sveriges starkaste kvinna. Och Emelie som ojar sig över dålig teknik och sedan bara förnedrade 113 kg farmersväskorna?! Helt galet grymma tjejer hela bunten och ja, de motiverade mej till tusen under hela passet.
Vi började med att gå med ok. Det här blir en bra uppvärmning tänkte vi men vägrade att sluta förrän vi alla känt på att gå med 235 kg på axlarna.
Foto: Amir Hebib
Sedan var det dags för den efterlängtade bilmarken! Eller ja, Punto-mark. Jag har aldrig lyft en bil, av den enkla anledningen att de bilar vi haft att tillgå alltid har varit för tunga. Men nu var det äntligen dags att lyfta Stellas trogna, lilla Punto. Vi gjorde några tappra försök att checka vikten i toppen men efter en massa krångel resulterade det bara i att vågen gick sönder. Med 50 kg extra i skuffen bestämde vi oss helt enkelt för att uppskatta vikten till ungefär 160-170 kg i toppen. (Jag bad ett mattesnille till vän att kalkylera vikten och han kom fram till detsamma). På EM kommer vi att ha bilmark med handtagen på sidan och någon sådan ställning har vi inte i mina hemtrakter. Därför har jag dragit mark med trapbar eller med en frame men då kommer vikten direkt och banan som objektet rör sig i är inte låst som när man lyfter i en bilmarkställning. Det blir med andra ord ett helt annat lyft som egentligen på minner mer om en knäböj än ett marklyft. Det här passet fokuserades därför mest på att hitta en vettig startposition och att försöka bli kompis med rörelsebanan, vilket jag inbillar mej att jag blev. Kanske. Typ.
Foto: Amir Hebib
Efter marken tog vi några varv med Conans. Och jag HATAR Conans. Men detta är också en gren på EM och den behöver nötas. Så det är helt enkelt bara att göra. Vi vet egentligen inte om den angivna vikten är i korgen eller i handtaget, om vi ska gå åt höger eller vänster, men jag tänker att hur det än blir så är det bara att lyfta och gå tills man stupar. Det här är en typisk sådan gren som handlar om pannben, smärttålighet och någon slags förmåga att inte börja fundera på varför man gör det, utan man bara… gör det!
Foto: Amir Hebib
Innan vi gav upp gick vi in på gymmet för att kramas lite med Atlasstenarna. Det här med att lyfta utan klister har blivit en utmaning men eftersom vi kommer att ha reps med en så kallad Stone of Steal, där klister inte är tillåtet, på EM så är det bara att vackert foga sig i att nöta med bara armar. Love bitesen är ett faktum och ja, det börjar nog se ut som om jag har någon form av envisa eksem på mina stackars underarmar nu. Men som sagt, det är bara kärleksfulla bilmärken efter att jag kramats med stenarna… (På jobbet har de slutat att fråga mej vad jag har gjort när jag kommer med suspekta blåmärken eller skrapsår vid det här laget).
Som ni kanske märker så ligger fokus på EM men det har såklart inte hindrat mej från att anmäla mej till Sveriges starkaste kvinna öppen klass som går om mindre än två veckor. Den 22 oktober för att vara exakt. Och som vanligt så har jag alltså dragit på mej en dunderförkylning precis före tävling. Det här börjar bli mer regel än undantag och jag borde kanske vara van men det är såå sjukt irriterande.
Så i söndags satt jag alltså här, med en träningsvärk som vittnade om en helt grym helg och gnällde i sällskap av typ fyra olika nässprayar, askar med Alvedon, Ibumetin, Strepsils och jag vet inte allt. Men som ni kanske vet så är jag inneboende hos en av de mest fantastiska människor jag känner, Erika, min träningskompanjon, min vän, ja min alldeles egen fostermamma och hon vet precis hur man ser till så att livet ändå känns rätt ok trotts att man ligger på dödsbädden och räknar sina sista timmar i plågor. Eller ja, först tvingade hon mej att dricka någon häxbrygd med äckliga bli-frisk-droppar men sedan frågade hon mej vad jag vill ha till lunch, gav mej en påse nötter, ingefära shots och snälla pappersnäsdukar. Och jag fick helt enkelt finna mej i att tillbringa två dagar i sängen.
På något mirakulöst vis lyckades hon se till att jag överlevde och på tisdagen var jag på benen igen. Ja, ja, jag borde kanske inte ha varit det men vi hade ju planerat att vi skulle flytta in stenpodiet som stått utomhus till källaren på Gävle KK och sådana viktiga saker kan man ju inte låta en förkylning stå i vägen för. Efter ungefär en timmes slit konstaterade vi att det här projektet var lättare sagt en gjort då podiet satt fastkilat mellan två betongväggar. Efter att Forsmark hade försökt slå ut podiet med en slägga bestämde vi oss helt enkelt för att såga lös det. Sen var det bara att konka in alla delar och börja bygga ihop det igen. Och efter att vi hade hamrat, härjat och dragit otaliga skruvar i en sådär tre timmar så står det nu där och stoltserar med sina olika fem olika höjder, från 130 till 170 cm och bara väntar på att få ta emot den första stenen.
Nu är det torsdag och jag ska inte påstå att jag är frisk men så var det, det här med rastlösheten och nej, jag kan verkligen inte hålla mej från gymmet längre! Så ikväll blir det dags för veckans första och förmodligen enda träningspass för sedan väntar ett dygn på jobbet och på söndagen är det äntligen dags för Tyngre Classic IV som för första gången har med Strongman i programmet. Och det är inte vilken Strongmantävling som helst utan Tyngre Giants Live Qualifier där några av Sveriges absolut bästa tungviktare kommer att göra upp om den sista kvalplatsen till Giants Live i Norrköping. Bland annat så kommer vår egen Stisse ”Trucken” Bergquist att vara på plats för att visa att gammal är äldst och fightas mot ungtupparna. Så det här får man ju bara inte missa!
Over and out.
