Under den korta och och inget vidare framgångsrika period som jag var bilförsäljare så lärde jag mig väldigt mycket av den som då var min chef, och jag tror att jag bara lärde honom en enda sak. Det var å andra sidan så klockrent för honom att jag fortfarande kan höra honom nöjt skrockande över innebörden. Han hade precis understrukit att man inte fick fara med osanning när man talade med kunderna, och för att understryka att jag dels förstod, och dels höll med så sa jag “Det finns ingen anledning att ljuga när det finns så många sätt att säga sanningen”.
Att ljuga inte är något alternativ är inte bara en moralisk fråga, det är direkt kontraproduktivt i alla aspekter. Man måste komma ihåg vad man har påstått, man har själv ingen kalibrering på vad som gäller, och förmågan att få andra att göra som man vill sjunker drastiskt när de aldrig är säkra på om det man säger är sant. Det här kan verka som något som i huvudsak handlar när man ljuger till andra människors nackdel, men det är minst lika illa även om man tror sig ljuga till andra människors fördel. Det vanligaste och naivaste varianten är att vi ljuger för att uppmuntra träningskompisar eller andra rörande deras kapacitet. Att vanemässigt säga till sin träningspartner att de klarar vad de än försöker sig på är inte en uppmuntran, det förstör bara deras tilltro till dig. Det innebär i sin tur att de lär sig att det som kommer ur din mun under träningen bara är läten som inte har med verkligheten att göra, och i värsta fall sprider det sig även till relationen utanför gymmet.
Man kan vara uppmuntrade utan att ljuga. Att skrika “ta i” är en uppmaning som aldrig kan vara en lögn, men att säga “du klarar det” om du inte verkligen tror det är faktiskt en lögn. Antingen en medveten eller en omedveten, jag är inte säker på vilket som är värst. Om den du säger det till förstår att du inte tror det egentligen, så skadar det både deras förtroende för dig och för dem själv, eftersom de då får bilden av att du tror att de är så dåliga att det inte går att säga sanningen. Tror de däremot att du verkligen trodde det, när de sedan uppenbarligen inte klarade det, så påverkar det dels deras bild av din kompetens och bedömningsförmåga, men än värre förstärker det verkligen upplevelsen av ett misslyckande, eftersom de då inte lever upp till en förmodad förväntan. Att ljuga för att uppmuntra folk är med andra ord en riktigt dålig ide, och kommer att ha motsatt verkan i det längre perspektivet.
Det finns en oändligt massa positiva sätt att säga sanningen till dina vänner utan att du behöver ljuga. Du blir bra mycket mer uppmuntrande om du faktiskt vinnlägger dig om att tänka efter vad du kan säga som är både positivt och sant, istället för att ta genvägen med en lögn. För att inte tala om hur mycket enklare det är att få folk att göra det du vill när de inte har anledning att ifrågasätta om du talar sanning, vare sig det är att köpa en gammal opel eller orka köra ett set mark till innan passet är slut. Att tala sanning är inte bara ärligare, det är också effektivare för den som vill få något gjort.
