Nu och då så hör vi röster inom styrkesporterna som beklagar sig över att mediaexponering inte fördelas rättvist mellan olika sporter, och att om vi bara kom ut bättre i media så skulle i princip alla våra problem lösas. Den huvudsakliga poängen varande att det är någon annans fel att det inte går bra för den sport vi älskar. Det är ett rejält feltänk på två punkter. Låt oss för det första anta att all media vore statlig, med ett public service-uppdrag att proportionerligt skildra det som händer i Sverige. Nu är det ju bara Sveriges Television man kan ställa det kravet på, i viss mån också TV4, men för resonemangets skull.
Tycker vi idag att fotboll får kräkframkallande mycket utrymme så är det ett intet mot vad det skulle bli om vi fördelade mediatiden procentuellt. De har ungefär en miljon medlemmar, varav 600 000 är aktiva spelare. Inom armbrytning har vi ca 500 medlemmar varav ca 250 deltar på SM. Strongman är knappast uppe i tresiffrigt i aktiva, och har inget organiserat förbund, även om de som ansvarar för Sverigefinalen gör ett bra jobb. Så, nej, vi ska nog inte ropa på en rättvis fördelning.
Men nu är ju inte majoriteten av media statlig, utan visar det som folk verkar vilja titta på. Logiskt blir då att man dels sänder sporter där många är aktiva, eftersom man gärna tittar på eller läser om sådant man själv har någon anknytning till. Därav somliga lokaltidningars stora andel speedway, eller som i Vimmerby Tidnings fall, bowling. Det andra alternativet är att det faktiskt är roligt att titta på, vilket är förklaringen till att strongman alls finns. Det skapades trots allt som ett renodlat TV-format från början, och sett över tid kan man knappast klaga på att strongman fått dålig exponering, om vi tittar på vilken relativt marginell företeelse det ändå är. SSM-finalerna och Giants live i Norrköping är relativt stora event som är fantastiska och som det ligger mycket hårt arbete bakom, men publikmängden motsvarar knappt en vanlig allsvensk fotbollsmatch, som händer gud vet hur många gånger om året.
Så hur mycket du och jag än älskar det så får vi kanske acceptera att alla andra inte har vår goda smak, och det är därför det bara går att göra ett par gånger om året i Sverige. Jag älskar armbrytning också, men jag tvingas att erkänna att de gånger jag tvingar icke-armbrytare att titta på den ändå välproducerade armbrytar-tv som finns så sitter de inte precis klistrade. Under milt tvång tittar de artigt, men om jag går på muggen klickar de upp något annat. Rent krasst så får vi finna oss i att det står ingen kruka med uppmärksamhetsguld och väntar vid slutet på en media-regnbåge. Visst kan det hända, och gör det ska vi passa på. Men vi får lära oss acceptera att den stora massan tyvärr inte har bättre smak än att de hellre tittar på fotboll än något riktigt fränt.
